Filmstormakt utan ambitioner

Illustration: Jan-Bertil Andersson."Illustration: Jan-Bertil Andersson. Sedan år 2000 genomförs också arrangemanget mitt i det återuppbyggda området kring Potsdamer Platz. För den som sett det delade Berlin är området kring Potsdamer Platz totalt förändrat. Det ödelandskap där förr muren sicksackade sig fram är borta och ersatts av kvarter efter kvarter av glas- och stålklädda kolosser. I vad som under några år varit Europas största byggarbetsplats reser sig nu kvartersstora komplex som Sony Center och Mercedes-byggnaden. Ett stenkast bort ligger det nyrenoverade Riksdagsbyggnaden med sin imponerande glaskupol, Brandenburger Tor och det uppfräschade Unter den Linden med rader av preussiska 1700-talspalats och här och där insprängda DDR-skapelser som en påminnelse om ett inte allt för avlägset delat Europa. I gigantiska mulitbiografer och shoppingcentran minglar de uniformt svartklädda internationella festivalgästerna lite vilset omkring. Miljön är tyskt välstädad på gränsen till steril och långt från det gamla inrökta festivalcentret borta vid Berlins zoo. "Som tur är har festivalen fortfarande kvar många av biograferna runt Kurfürstendamm". Festivalhabituéerna kan därför fortfarande fly inglasningen och glansen till de gamla invanda biograferna Delphi och Zoo-palast. För att inte tala om alla barer och andra vattenhål i Västberlins gamla nöjeskvarter. Sex kilometer (jag har mätt sträckan) från det nya festivalcentret på Potsdamer Platz möts fortfarande skandinaverna sent varje kväll på favorithaket Terzio Mondo. Mellan två och fem på morgonen diskuteras här film och filmande efter dagens alla intryck. Svenska filmare har ofta trivts i Berlin och en del har också rönt framgångar på den internationella scen som Berlinfestivalen varit i stort sett ända sedan starten 1951. Så har till exempel filmare son Jan Troell och Ella Lemhagen rönt stor uppmärksamhet i festivalens olika tävlingar. Troell fick den eftertraktade guldbjörnen för bästa film redan på 1960-talet med "Ole Dole Doff". 1990 var han tillbaka med den i Sverige så kontroversiella "Il Capitano" och knep en silverbjörn för bästa regi. Den timide Troell hade året tidigare fått löpa gatlopp i kvällspressen hemma i Sverige sedan det blivit känt att han arbetade med manuskriptet på en film baserade på händelserna kring det uppmärksammade Åmsele-morden. Utmärkelsen blev en upprättelse för Troell, som i sensationspressen anklagats för att spekulera i våld och mord. I år är den svenska närvaron däremot klen. Utöver Lasse Hallströms USA-producerade "Sjöfartsnytt" deltar bara kortfilmen "Bror min" av Jens Jonsson i det prestigefyllda tävlingsprogrammet. Några enstaka svenska skådespelare som Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie i Norska Marius Holst "Øyenstikker" skymtar fram. Svenske regissören Åke Sandgren ("Miraklet i Valby", "Små och stora män") kan dock glädja sig över att hustrun Anette K Olesen deltar i huvudtävlingen med danske långfilmen "Små Ulykker". Men närmare någon eventuell guld- eller silverbjörn kommer inte de svenska filmarna i år. Inte ens i barnfilmssektionen deltar någon svensk långfilm, utan endast några kortfilmer. De 25 år festivalen visat barnfilm har Sverige annars hävdat sig mycket väl, senast för två år sedan med Ella Lemhagens "Tzatsiki, morsan och polisen". Barnfilmer från Norden är oftast mycket uppskattade var de än visas ute i världen och Berlin är sannerligen inget undantag. Festivalens barnfilmsdel har också av hävd blivit ett skyltfönster för de nordiska ländernas produktion av barn- och ungdomsfilmer. Dessvärre har de nordiska filminstituten aldrig varit speciellt intresserade av att ta vara på detta. I stället kan den som besöker Scandinavian Films, den gemensamma försäljnings- och marknadsföringsorganisationen i Berlin (och Cannes och Venedig) få sig till livs kassetter, bilder, kepsar, T-shirts och annat marknadsföringstingeltangel från den årliga produktionen av spelfilm för vuxna. "Med några få lysande undantag som Jan Troell, Lars von Trier eller bröderna Kaurismäki skiljer sig dock oftast inte den skandinaviska produktionen från resten av världen". Här görs ungefär samma halvdana thrillers, deckare, relationsdramer eller komedier som i andra länder. I bland också riktiga bottennapp och mer sällan smäller det till, som till exempel med Troells "Il Capitano". Men för det mesta är det lugnt och stillsamt i det skandinaviska båset på festivalens marknadsområde och man får leta noggrant efter barnfilmerna. I våra länder finns en lång och bra tradition av barnfilmer av en kvalitet som klår det mesta på den internationella scenen. Hade vi haft samma nivå på film för vuxna hade Hollywood legat här och inte i Kalifornien. Det är tråkigt, för den skandinaviska barnfilmen förtjänar bättre än den styvmoderliga behandlingen den får. Dessutom av organisationer som för det mesta till nästan hundra procent står för finansieringen av produkten. Förklaringen är, som alltid när det gäller kultur för en ung publik, att den inte är lika lönsam eller lätt att exploatera som vuxenfilmen. Det sorgliga är då att man med det argumentet ger upp och lämnar fältet fritt åt de spekulativa och exploaterande filmproduktioner som översvämmar barnfilmmarknaden i stora delar av världen. Det är synd. För den svenska och skandinaviska barn- och ungdomsfilmen filmen förtjänar ett bättre öde. Den tar barn och ungdomars tankar och funderingar på allvar och undviker för det mesta pekpinnar och klichéartad humor. Filmer som "Selma och Johanna", "Sixten", "Tsatsiki" och "Sanning eller konsekvens" har när de gått på de utländska filmfestivalerna utklassat sina medtävlare från andra delar av världen. Att man därför från de nordiska filminstituten inte är intresserad av att göra mer för att sprida den är därför obegripligt.