Hockeyspelare - lär av handbollen!

Idrott är bra för hälsan, har vi fått lära oss sedan barnsben. Tillåt mig tvivla. I vart fall när det gäller elitidrott och definitivt när det gäller handboll. Det är bara att ta en titt i den sjukjournal som YA-sporten sammanställt, där hälsotillståndet på 17 Ystadskillar i åldern 17-33 år presenteras. Det handlar om 17 idrottsmän som naturligtvis är alldeles för unga för att ligga nedsövda på operationsbord, hoppa omkring på kryckor och käka värktabletter. Det handlar om 17 idrottsmän som var och en lagt ner hundratals timmar i träningslokaler och motionsspår för att bygga upp sin fysiska status. De borde vara vältränade och friska och må alldeles förträffligt. Men sjukjournalen säger annat. Den avslöjar skrämmande många trasiga knän, ömma ryggar och brustna muskler. Att IFK Ystad ändå i allra högsta grad är med och slåss om SM-guldet, det är förvånande och vittnar om en imponerande bredd. Vid någon hemmamatch före jul sneglade jag ner mot den södra läktaren i Österporthallen och upptäckte inte mindre än sex stycken kostymklädda A-spelare sida vid sida, ja, det var som om rena herrklubben var på besök. Två av dom hade för övrigt ställt ut sina kryckor i trappan. Sjukgymnasten Jesper Lindgren säger till YA att berörda parter efter säsongen ska sätta sig ner och diskutera igenom situationen. Finns det någon gemensam nämnare i alla dessa skador? Har försäsongsträningen varit misskött? Kunde en del av skadorna ha undvikits - eller handlar det om ren och skär otur? Diskussion och analys verkar som en vettig åtgärd. Som skadesituationen varit i år finns det bara förlorare. Tränarna - som tvingas till ständiga laborationer med sitt manskap. Spelarna - som får ägna sig åt urtrist rehabilitering i ensamhet i stället för att skjuta hoppskott inför TV-kameror. Sponsorerna - som plötsligt pröjsar ett sämre lag än det de från början satsat pengar i. Samhället - som får upplåta vårdplatser och betala hela kalaset. Handbollen har utvecklats till en tuff sport. Med muskelkostymen som enda skydd smäller spelarna på varandra i hög fart och med mycket kraft. En 60 minuter lång handbollsmatch kan vara späckad av artisteri, men det finns en annan sida också, en sida som inte syns lika tydligt från läktaren. I praktiskt taget varenda anfall blir spelare knuffade, fasthållna och stoppade med allt bryskare metoder. Och inne på linjen, där tränarna oftast placerar sina största muskelpaket, utkämpas rena brottningsmatcherna i jakten på den där lilla luckan som kan betyda ett mål. Det som slår mig är ändå handbollsspelarnas förmåga att tillastigande ta och ge. Även om fula övergrepp sker i varje match blir spelarnas reaktioner sällan våldsammare än några svordomar och en argsint blick. Ta Marcus Ahlm, som har muskler och styrka nog för att ensam bunka ihop ett hel försvar; hur ofta ser ni honom spilla kraft och energi på interna uppgörelser? Marcus tar emot slagen, reser sig och gör mål. Det är något som hockeybusarna aldrig haft förstånd till att göra. Där ska handskarna kastas och knytnävarna vina när något brott begåtts. Och straffet, några minuter i utvisningsbåset, är rena skämtet. Ett slagsmål på hockeyvis hade inom handbollen obönhörligen lett till matchstraff, avstängning, rapport och utredning. Fast egentligen vet jag inte om ishockeyn helt vill bli kvitt sina skolgårdsuppgörelser, där två man slåss och de andra står i en ring och håller koll på varandra. Kan det möjligen vara så att slagsmålen är kommersiellt tilltalande? Ingår en och annan knytnäve i ishockeyns koncept att skapa sug kring sin sport? Då finns det andra och bättre sätt att trollbinda och förföra en idrottspublik på. Se bara på det svenska handbollslandslaget under EM. Gurkburkar, inspelningar och kontringar fungerar alldeles ypperligt. Stefan Lövgren är en världsartist som aldrig skulle få för sig att bråka med en motståndare efter en avblåsning. Ändå är han stjärna i en sport som är tuff, riktigt tuff. Det finns det gott om bevis på. Närmare bestämt 17 stycken Ystadsgrabbar - bara den här säsongen...