Ingenting blev som vi trodde?

Inte sedan han förra hösten fick den kontrande Lugispelaren Mommi Flemister i knäet och skadade både menisk och ledkapsel har han varit frisk nog att vakta IFK Ystads elitseriebur. Läkarna gav honom på studs tre månaders spelförbud, men en taskig läkning har gjort att tiden utanför laget dragit ut på tiden. Inte förrän i går, i toppmatchen mot Drott, placerade tränaren Jan "Proppen" Karlsson honom åter i målet - nästan fem månader efter det att Mommi Flemister, högst objuden och under stor smärta, satt i hans knä i en målgård i Lunds idrottshall. Onsdagens comeback var magnifik, ja, nästan sensationell. Hade läkarna möjligtvis plockat ut de delar som begränsar rörligheten i knäet när de ändå var tvungna att öppna upp och ta sig in? Henrik sprattlade minst lika framgångsrikt som han gjorde före Mommis kraschlandning, han stoppade 13 bollar bara under den första halvleken och var på väg att plocka både geist och självförtroende av Halmstadsspelarna. 17-11 stod det i paus och förtjänsten var mer än någon annan Henriks. Men det skulle inte bli Henrik Larssons gala-kväll. Och inte heller skulle det bli Stian Tönnesen som fick det sista ordet. Anfallsmässigt var Stian länge det som Henrik var i defensiven; den store dominanten. Under första halvlek gjorde den irrationelle norrmannen nästan som han ville. De skott han levererade smet in ur alla möjliga och omöjliga vinklar och de öppnande passningarna hade han som vanligt satt korrekta adresslappar på. Sex mål gjorde Stian före paus, vilket kan jämföras med Drotts motsvarighet, landslagsstjärnan Magnus Andersson, som fick nöja sig med ett. Men det skulle inte heller bli Stian Tönnesens galakväll. Det som såg så strålande bra ut för IFK Ystad i 30 minuter, förvandlades efter paus till något?ja, till något helt annorlunda. Henrik Larsson fick inte längre tag på bollarna, när hallänning efter hallänning gavs fri passage in mot mål. Och på den andra planhalvan hade "Cirkus Stian" avslutat sin föreställning och applåderna dött ut. Stian blev mållös i den andra halvleken och blev på slutet "degraderad" till att punktmarkera Magnus Andersson. Vem hade kunnat tro på en sån utveckling efter den första halvleken? Precis som uppe i Halmstad slutade toppmatchen oavgjord, 28-28. Ett resultat som faktiskt IFK-spelarna hade den största anledningen att välkomna. På sluttampen handlade det nämligen mest om att rädda det som räddas kunde; spelet hade fullständigt gått i baklås och Drott hade inte bara kommit i kapp, Drott ledde dessutom med 25-27 när bara sex minuter återstod. I det skedet präglades IFK Ystads försvarsarbete av öppna landskap och framåt var det inte mycket som stämde. Den pålitlige matchvinnaren Alexander Hansen gjorde bara mål på straffar, högerkanten var helt osynlig och Kaupo Palmar vågade till slut inte ens skjuta. Nä, ingenting blev som vi hade trott den här kvällen. Henrik Larsson byttes ut och Stian Tönnesen fick mest ägna sig åt att bevaka varenda rörelse som Magnus Andersson gjorde. I stället blev det två helt andra IFK-spelare som klev fram i slutminuterna och såg till att kvällen trots allt fick en dräglig avslutning. Tony Hedin och Dan Beutler betydde mycket för hemmalaget när poängen skulle fördelas. Tony, som fått hela säsongen sönderhackad på grund av skador, visade mod och styrka när han trängde sig fram i luckor och satte ett par mål och Dan Beutler, som bara fick fem minuter på sig att visa att han är elitseriens bästa målvakt, antog utmaningen med bravur. På den knappa tiden hann Dan göra tre kvalificerade räddningar, varav den sista med en flaxande vänsterarm tio sekunder före slutsignalen. 28-28. Jag har faktiskt fortfarande inte bestämt mig för om jag ska skratta eller gråta.