Nöjeskrönikan: K-märk kulturpersonligheter
Som vi rapporterat har skådisarna Nicole Kidman och Russell Crowe i Australien utsetts till "living national treasures" - levande nationalskatter - av National Trust, deras motsvarighet till Riksantikvarieämbetet. Det innebär, intalar jag mig, att de numera är fridlysta, bör behandlas med varsam vördnad och bara piskas offentligt om de verkligen förtjänat det. Därmed inte sagt att dessa utrotningshotade blommor ska hållas i steril glasburk, likt Lenin i Moskva. Han hålls visserligen i avdöd form, men när det gäller gamle Vladde känns det på något sätt lugnast. På den australiska listan hittas även Barry "Dame Edna" Humphries, aktrisen Ruth Cracknell (som inte lever just nu) och Rolf Harris (ni minns väl "Släpp min känguru ut, Rut", och dess minnesvärda inlägg i ämnet fisk och alkohol: "Ingen sprit till min ål, Pål, ingen sprit till min ål / Du vet hur lite han tål, Pål, ingen sprit till min ål!"). Jag har massor av kandidater till en svensk lista. Riksantikvarien har bara att väta sin k-stämpel. Att kasta tårta på kungen eller Bosse Ringholm är okej, men ve den som så mycket som måttar en bakelse mot en k-märkt person. Det handlar om sådana som Hasse Alfredsson, som visserligen varit en grå skugga av sitt forna jag sedan Tage Danielsson dog men ändå har ett varmt klappande humanistiskt hjärta. Och så Gösta Ekman, en ulv i fårakläder. På ämnet skådespelare får vi snabbstämpla komikern Robert Gustafsson innan han bränner ut sig, plus hängivna scengångare som Marika Lagercrantz, Per Oscarsson och Björn Gustafsson, den senare mest ihågkommen för sin minst minnesvärda roll, Dynamit-Harry. Vi behöver inte precis k-märka Ingmar Bergman, hela Fårö är ju redan ett tempelliknande friluftsmuseum för det allt mer rauk-liknande monumentet Bergman. Däremot kan vi hugga in Suzanne Ostens och Lukas Moodyssons ansikten, möjligen också Stefan Jarls, den siste filmrebellen, i vårt eget Mount Rushmore på Gotland. Det kan ju dessutom generera en del biljettintäkter, i de fall regissörernas filmer inte gör det. På litteraturområdet behöver vi gamla knarrgökar som Sara Lidman och Torgny Lindgren, att påminna oss om att vart vi än vänder vår moderna svenska rumpa har vi fötterna i gölar och myrar i alla fall. Bland de konstnärstokar som gör Sverige till en förunderligare plats finns Lars "Nimis" Vilks, vars själva existens är ett pågående vernissage, och Peter Dahl - även om han förborgerligats till mystomte. På radiosidan har vi popnestorn och arkivhjälten Stefan Wermelin, och nyhetsnäsan Cecilia Uddén - att höra henne uttala namnet på någon efterspanad terrorist på fläckfri arabiska (eller åtminstone vad som för våra öron passerar som ett högst trovärdigt alternativ), det är nästan lite småerotiskt. Joakim Thåström är vår enda rockstjärna, och när vi är i de krokarna k-märker vi även Håkan Hellström och hans allt för trånga hatt. I den bor en troskyldig idealitet som visserligen gränsar till naivitet, men sedan när är det ett brott? Från popsektorn måste vi också fridlysa den ekorrsvansade knasbollspopens kejsare Thomas Öberg i Bob Hund, samt punktrubaduren Stefan Sundström, och Ted Gärdestad. Hoppsan, är det för sent? Ur prästerskapet plockar vi ärkebiskop KG Hammar, en ödmjuk man som säkert kunnat hoppa in som sommarvikarie för Gud då och då. Serietecknaren Joakim Pirinen, med åren allt mindre rolig men samtidigt allt mer egenartad, förtjänar en stämpel, liksom Ulf "Nollberga" Lundkvist - redan nu förvillande lik ett vandrande folklivsmuseum. Och Ulf Lundell kan vi snart sätta in på Naturhistoriska - fast av helt andra skäl. Vad sa? Inga idrottsmän på listan? Nä, just det. Vilka av våra föredömliga idrottshjältar hade ni tänkt er? Björn Borg? Thomas Brolin? Zlatan Ibrahimovic? Visst, hyvens killar. Och om ni tänker er att skicka ut er tonårsdotter på en dejt med någon av dem? Nä, jag tänkte väl det. Lars Thulin undrar om även krönikörer kan få konstnärslön av staten.
