Nöjeskrönikan: Mitt liv som cirkusartist

Det var nämligen cirkuspremiär i Trelleborg. Ett vårtecken så gott som något, även om man lider lite med elefanterna. De plirar förskrämt med sina små korintögon mot den nordiska marssolen och ser ut att undra om vi skojar, och om inte björnarna har kommit på någonting ändå med den där ide-grejen (lockande även för en människa - tänk att gå och lägga sig efter julbordet och ställa in klockradion på "april"). Jag är ingen stor fan av cirkuskonsten. Det finns dagar när jag anser att den spelat ut sin roll. Att de färggranna tälten bara är dammiga, lätt tragiska ambulerande museer och allmänt olämpliga platser att leka på för pälsdjursallergiker (det faktum att elefant inte ingår i min egen, vildvuxna allergiflora beror säkert mest på att man normalt inte testas för snabeldjur. Min mest exotiska allergi gäller undulater - men grillad fågel brukar gå bra). Då föredrar jag oändligt mycket hellre nycirkus, där drama, akrobatik och poesi förenas till ljuv musik från jonglerade motorsågar. Men när man kliver in i ett cirkustält, känner doften av sågspån, ser barn tindra med ögonen i mörkret, hör mammor svära tyst medan de rensar kletigt sockervadd ur samma barns hår och nyser lite åt den omisskännliga närvaron av vilsegången dromedar, då är det lätt hänt att man blir nostalgisk. Och tänker att det här måste få leva kvar i alla fall. Dromedaren är kanske inte så olycklig i fångenskap ändå. Han har ju i alla fall ett jobb och slipper, som Falstaff Fakir påpekade, ge sig ut i öknen på ruckel med sin enda puckel. Så kände jag i alla fall när jag besökte Cirkus Mustang i lördags. Föga anade jag då att jag stod i begrepp att göra min debut som cirkusartist. I sådana fall hade jag åtminstone försökt träna in något enklare trick. Jag kan visserligen snurra mina tummar på ett lite spektakulärt sätt, men det går inte fram så bra i arenasammanhang. Tycker man att cirkusar är tragiska, otidsenliga museipjäser så är clownen själva museiintendenten. Först i vuxen ålder insåg jag att de flesta barn är livrädda för clowner - högljudda, pushiga och uppenbart rubbade gubbar, alltid med hår vars färg och form klart signalerar "kom inte hit, min frisör är inskriven för tvångsvård och jag är desperat". Och när skräcken lyser ur barnets ögon viskar vi förtjust "oh, titta så sött, nu tindrar han igen". Mustangs clown Beppo råkar älska att släpa upp folk i manegen för att få, som han uttrycker det, "hjälp". Klart Beppo behöver hjälp - men det är en annan historia. Och det är ingen idé att lasta en vuxen man för dåligt omdöme, efter att ha noterat att han går klädd i schackrutig jacka och rödglittrande fluga med paljetter. Beppo skrämde livet ur många bara genom att hälsa på dem. Även jag hälsade glatt - fast jag avskyr att bli uppdragen på scener för att tvingas bidra till den underhållning jag just betalat för att avnjuta parkerad på min gump. Och vips fick Trelleborgspubliken en exklusiv möjlighet att njuta av mina färdigheter live (hörde jag Gert Fylking ropa "äntligen"?). Det Beppo behövde, ska vi säga "hjälp" med, var att någon skulle stå i ena änden på en vippbräda medan Beppo själv, hjälpsamt, hoppade på den andra. Nöjt signalerade han åt mig att, när jag ändå var där uppe i luften, spä på tricket med ett par-tre saltomortaler också. Jag mottog detta med upphöjt lugn. Ett snabbt aerodynamiskt överslag gjorde mig viss om att om jag gav mig av i någon sorts ballistisk bana skulle det bli värst för Beppo själv - han stod mitt i den. Så hoppade clownen och jag var lagom tuff. Livet passerade revy och jag hann tänka "inte repriser nu igen" innan vippbrädan knakade av på mitten och min eventuella flygbiljett bryskt revs itu. Applåder, snopen besvikelse från tidningens fotograf Farbror Classe, och en lättnadens suck från mig. Äh, det visste jag väl. Lars Thulin väntar nu på anbud från Ringling Brothers - men tänker spela svårfångad.