Nöjeskrönikan: Världens fem minst uthärdliga låtar
Jag är den förste att beklaga att jag tappar humöret, och huvudet dessutom, för struntsaker. Men det finns en handfull låtar för vilka korsfästelse sannerligen är för gott, för att tala med "Life Of Brian". Riktiga, reflexmässiga kanalbytare som ger ordet radioplåga dess rätta tyngd. "The Ketchup Song" med systrarna Ketchup ligger bra till, men har inte blivit gammal nog för att bli ett riktigt kvalster. Mina damer och herrar: världens fem minst uthärdliga låtar. "Born To Be Alive" - Patrick Hernandez. Vulgodiscon i dess mest beklämmande, BPM-stinna form. Med ett riff stulet från Spencer Davies Group och Madonna (!) som dansare gjorde den franske engelskläraren-som-ville-vara-sångare Patrick Hernandez världen till en drastiskt sämre plats 1979. 23 miljoner singlar prånglade han ut innan han stoppades. Man kan riktigt höra hur Hernandez ramlar ur charterplanet med brett discopannband och kräftröd solbränna, vrålande på pseudo-amerikanska och så seriöst på lyset att han inte för sitt liv kan begripa varför inte alla är på samma festhumör. Smarta, barmhärtiga flygplatsbiträden, vardagens verkliga hjältar och frihetskämpar, lurar då Hernandez att direkt kliva på vändande plan till Ibiza, och mannen hörs aldrig av igen. Vilket i sin tur utgör ett av de verkligt få hårda bevis för Guds existens som Vatikanen kunnat hänvisa till. "Who Let The Dogs Out" - Baha Men. Här talar vi kvalificerade irritationsmoment, som att ha en strävhårig tax hängande i skinkan när man försöker sätta sig. När de här nio strandraggarna från Bahamas drar igång en korsning mellan karibpop, rap och reggae som är kuriös, men på fel sätt, och dessutom börjar skälla ovanpå det, då vill jag helst gå i korgen. Låten skrevs 2000, gav bandet grammisar i Tyskland - say no more - och hördes plötsligt överallt. Vilket inte precis underlättade. Baha Men har funnits i 20 år, men hann ge ut sju plattor innan genombrottet kom. Killar, det är aldrig för sent att ge upp. "One More Reggae For The Road" - Bill Lovelady 1980. Lägereldsreggaen kan ställas till svars för mycket ont här i världen. Jag skulle kunna nämna "Sunshine Reggae", UB 40:s version av "Red Red Wine" och andra smutsiga löss i vecken på baktaktspopens vackert rödgröngula fana. Bill Lovelady skaffade sig senare mustasch och blev diktator i Irak. "Live Is Life" - Opus. Två ord: österrikisk popreggae. Eller "go´dag yxskaft". Eller "musikalisk nattmössa", det kan gå på ett ut. Låten kom 1984, och har lämnat tusentals sömnlösa sedan dess. Den är intressant på ett sätt, och på ett sätt enbart: en hitlåt som är inspelad live. Den imbecilla lyriken, till större delen baserad på ett obegripligt "lab-a-dab-dab-dab-live" och det debila barnkammaromkvädet "na-na na na-naa", framfört med envetenheten hos en sarsaparillberusad smurf, antyder att livet, typ, är som bäst när man ger allt. Jag hostar, jag flämtar, jag kräks. Opus inledde sin karriär 1973 med popversioner av klassiska låtar som "eine kleine nachtmusik". Och därifrån gick det utför. I sitt hemland har Opus aldrig riktigt gett upp, och skrev bland annat en VM-låt till österrikiska fotbollslandslaget 1998. Det behöver väl inte tilläggas att laget aldrig klarade sig upp ur sin grupp. "Sweat (A-la-la-la-la-long)" - Inner Circle. Det finns karibpop som kan vara riktigt dräglig eller rentav svängig. Men så finns det sötsliskig, maskinell charterföda, ungefär lika aptitlig som paraplydrinkar till frukost. Temat här är det samma som på Dr Hooks "A Little Bit More", nämligen att när du är fullkomligt nöjd och utpumpad och verkligen inte vill ha något mer så tänker sångaren tvinga på dig en skopa till. Tackar tackar. Bröderna Ian och Roger Lewis bildade det "Reggae light"-band som kom att bli Inner Circle redan 1968. Men det dröjde till sommaren 1992 tills de fick en riktig hit. Må det dröja ytterligare 24 år till nästa. Lars Thulin lovar att han i vanliga fall är både tolerant och sansad.
