Tragisk skildring av ett land fullt av oläkta sår

I början av filmen finns inte mycket som tyder på att den är en av årets stora ögonöppnare. Tjugoåriga iranskan Hana Makhmalbaf är lika mycket fenomen som regissör; hon debuterade med en kortdokumentär som åttaåring och gjorde sin första långfilm sex år senare, men medan den första halvtimmen av "Buddha..." släpar sig fram med samma tempo som Afghanistans vattenbärande åsnor vill man bara resa sig och ropa "Tillbaka till gymnasiet, Hana!"

Det händer nämligen ingenting, och det gör det mycket långsamt och med mycket dåligt skådespeleri. En liten afghansk flicka försöker sälja ägg, men ingen köper dem. Okej.

Men så. Flickan Bachtay (Nikbakht Norus) vill gå i skolan. Det blir en fix idé. Hon bara ska dit. Men samhället har andra planer. På ett mycket skickligt och metaforiskt sätt visar Makhmalbaf upp de hinder som ligger mellan flickor i vissa länder och en utbildning; familjeplikter, fattigdom, fundamentalism, krig, religion, traditioner och vidriga, vidriga män i alla åldrar, män i skägg, män med höttande pekfingrar, hundraåriga män med knarriga röster och heliga skrifter och tioåriga män med trädgrenar som de leker är gevär.

"Flickor ska inte gå i skolan, vi river sönder din skolbok", säger männen i filmen, "bara syndiga kvinnor har läppstift, vi stenar dig", säger männen, "Avtäck inte ditt hår, du är kvinna", säger männen och tioåringarna pyser med munnen så att det ska låta som pistoler och explosioner för sådant tycker tioåriga män i hela världen är tufft.

Buddha föll av skampåminner oss om två saker. Att krigens och fundamentalismens förgiftade blod kommer att rinna länge i Afghanistans ådror. Och att det borde finnas en enorm ö, omringad av hajar och elektriska ålar, där man kunde placera alla män från tre års ålder så kunde de stena och skjuta varandra tills de blir trötta i armarna och världens kvinnor kunde få utvecklas i fred och männen introduceras i samhället när de till slut, eventuellt, är redo för det.