Väntad kvartett är loss i elitserien

Det tog 14 omgångar för handbollens elitserie att normaliseras. Nu har tabellen format sig efter det mönster som praktiskt taget hela handbollssverige delade in den i före seriepremiären 18 september. Ett par lag inledde häpnadsväckande piggt, andra lite trögt och yrvaket. Det brukar vara så innan den malande vardagen infinner sig och de mest genomtänkta spelidéerna får ordentlig genomslag. Innan dess finns det lag som lever gott på entusiasm och inspiration och som av bara farten samlar ihop en ansenlig mängd poäng. Ta Hammarby IF, nykomlingen, som ett tag toppade tabellen; nu ligger laget otäckt nära nedflyttning. När det gäller handbollens elitserie är det i slutändan nästan ändå alltid sensationsfritt och förutsebart. Det hade varit uppfriskande med ett nytt mästarlag, vi vet alltför väl hur Martin Boquist och Mikael Franzén ser ut i guldhatt. Men när pokalen ska delas ut en bit in i maj kommer vi att matas med TV-bilder - om TV-sporten ens då ids bry sig om elitserien - som snart är lika självklara som Grevinnan och betjänten på nyårsafton: En hel klase Redbergslidsspelare som hoppar i klunga, dricker champagne samt slår varandra i ryggen på goa gubbars vis. Då och då lånar man visserligen ut guldhattarna till spelarna i HK Drott, men mer dramatisk än så blir SM-striden sällan. Det är synd, trist och inte speciellt sunt för elitserien. Annars har suget kring elitserien ökat. Även det var väntat. Magnus Wislanders återkomst och Stockholmslagens intåg i finrummet har inneburit ett större mediaintresse, det skrivs mer än någonsin om elitserien. Publiken har ökat, i snitt med ett par hundra personer per match och när sedan antalet grundomgångar bantas nästa säsong kommer intresset sannolikt att bli ännu större. Det krävdes ingen större handbollshjärna för att räkna ut vilka fyra lag som skulle gå loss och bilda tätklunga under grundspelet. Kvartetten Redbergslid, IFK Ystad, Drott och Sävehof har nu lagt sig tillrätta på sina "anvisade" platser och det troliga är att poänggapet till den jagande klungan växer ytterligare under de veckor som återstår till jul. I måndagens omgång tog kvartetten maximal poäng. IFK Ystad har ett par plumpar på samvetet men har på det stora hela gjort en stark höstsäsong. Som vanligt, får man väl nästan tillägga. Personligen är jag ändå måttligt road över framgångarna i grundspelet; den här gången är det i slutspelet jag vill se ett taggat och formtoppat IFK Ystad. Visst är det trevligt att kunna bjuda supportrarna på många segrar och bra spel i serien, men det mesta faller platt till marken om man än en gång misslyckas i slutspelet. De två senaste åren har IFK Ystad gjort bort sig i de matcher som gällt mest, först mot IFK Skövde och sedan mot Lugi. Laget har mycket att bevisa i ett stundande slutspel. Lite oroväckande är det att klubben fortfarande inte säkrat Marcus Ahlms medverkan i slutspelet. Hans kontrakt med IFK går ut 30 april och då har IFK Ystad i bästa fall bara hunnit halvvägs in i SM-slutspelet. Därefter är han THW Kiels spelare, såvida inte någon ny uppgörelse träffas. Den tyska storklubben har flaggat för att eventuellt försöka köpa loss Ahlm efter VM i februari, men det vore märkligt om IFK Ystad skulle gå med på att sälja honom för en billig peng när säsongen går in i ett avgörande skede, när man inte gjort det tidigare. IFK Ystad erbjöds 75 000 euro, men tackade nej. Det budet kommer aldrig tillbaks. För att IFK Ystad ska bli en riktigt vass utmanare om SM-bucklan bör kontringsspelet utvecklas. Den här säsongen har laget fått alltför få enkla mål på kontringar, åtminstone jämfört med många andra europeiska klubblag på den här nivån. Fem-sex kontringsmål per match är nästan ett måste i dagens handboll, men IFK Ystad får slita betydligt hårdare för sina fullträffar. Här behövs mer träning, kvickare fötter och större mod. Målvakten Anders Persson tillhör glädjeämnena. Han har trots sin ungdom och orutin anpassat sig till elithandbollen. Att jämföra honom med Dan Beutler är inte rättvist och han är inte heller alls uppe i samma höga räddningsprocent. Men den nästan två meter långe 20-åringen har tydligt visat att han redan håller i den här serien och kommer med tiden att bli en av landets bästa målvakter. Däremot: Vad händer om Anders blir skadad? Målvaktsavbytaren Fredrik Nilsson har i princip inte fått någon speltid alls och bara fått lyfta från bänken för att försöka vifta bort ett och annat straffskott. Det känns oroväckande. Mest imponerande är Kaupos Palmars ständiga utveckling. Tidigare hade han elitseriens hårdaste och mest fruktade vänsterskott - det har han fortfarande. Men i år har han visat upp ett brett register över hela planen. Försvarsspelet har aldrig varit bättre och han levererar fler målgivande passningar än någonsin. Dessutom ligger han på femte plats i skytteligan med ett snitt på sex mål per match. Den dag Kaupo väljer att bli svensk medborgare borde det inte vara någon självklarhet att omskrivna Kim Andersson ska få första tjing på Staffan Olssons plats i landslaget.