Bruno K. Öijer borde fått priset i stället

Det är väl lite klent med mediernas intresse, det kommer inte i närheten av all uppmärksamhet som riktas mot evenemang som Fotbollsgalan, nu finns det väl ingen författare som kan mäta sig med Zlatan i popularitet. Att sätta Zlatan bredvid namnet P O En-quist i popularitet är som att jämföra Maud Olofsson med Barack Obama som politiska aktörer. Det låter sig inte göras, de lirar i olika divisioner.

Priset på 100 000 kronor är OK liksom statyetten och äran men det är en bit kvar till Nobelprisets tio miljoner och dessutom känns det lite insnöat att välja ut namn som mycket få känner till, men flera förlag ska självklart bli sedda. Och bakom allt ligger pengar, att nu P O Enquist fick priset igen betyder miljoner för förlaget Norstedts och någon ynka miljon för P O själv som redan är både känd, läst och rik. Jag vet inte det sista, allt är förmodan.

Det här året var det mycket tal om poeter och lyrik, tre författare var nominerade, det höjdes starka röster för att Bruno K. Öijer skulle få priset. Många ville damma av den stora ikonen från 70-talet, avantgarde-poeten och rebellen som nu skrev i lugnare vatten och på ett mera lättillgängligt sätt. Jag tycker personligen att det hade varit ett bättre val, av flera skäl.

Poesin är alltid satt på undantag, det ska vara romaner, till nöds noveller men dikter är till för inåtvända och aparta samhällsvarelser. Jag kan bara komma ihåg en poet som har fått Augustpriset, det är giganten Tomas Tranströmer. Men det finns hakar, han Bruno K. Öijer ser lite underlig ut, har märkliga gester och beter sig lite opassande. Det går väl inte att ta in honom i de etablerades kristallsalar som en övervintrande och skygg Bob Dylan? Men detta utanverk är bara att bortse ifrån, gå och köp hans senaste diktsamling, läs sakta och njut. Jag vill rekommendera den framför P O Enqvists Ett annat liv.

Varför fick den då inte priset? Det finns en enkel förklaring, den går inte att sälja, den går inte att tjäna pengar på! Nu vill jag inte säga utan att P O Enquist är en värdig vinnare, hans självbekännelser är i en mening mycket intressant, detta västerbottenarv som följer honom genom livet. Det är i och för sig ingenting märkligt, det är så med många människor. Men han fångar det och gestaltar det på ett sagolikt skickligt sätt. Detta med mediernas favoritämne alkoholismen är för mig föga intressant liksom alla ord om teateruppsättningar, där läser jag hellre om valda stycken ur Lars Noréns Dagbok som jag känner stor beundran inför.

Men allt det där andra bortom och långt från bondbyn Hjoggböle i Västerbotten, allt det andra som han skriver om har sin grund där. Först lyckas han kväsa allt med kaxighet och sedan orkar han inte längre utan dränker allt i sprit till uppståndelsen på förklaringens berg den 6 februari 1990. Då börjar ett annat liv, för mig är det tredje livet. Allt är förmodan och utsagor av en freudiansk schaman utan trolltrumma.

För att sammanfatta det hela PO är OK, men köp och läs Bruno K. Öijers Svart som silver!