Dagar vid Fryken: Sven Rosendahl
Han skrev regelbundet naturskisser från tillvaron vid sjön till Stockholms-Tidningen, rapporter från landskapet och årstiderna. Nu finns dessa i ett urval. Sven Rosendahl lever i och med naturen, hans närvaro i naturen och hans täta kontakt med vad som händer, runt omkring honom ger bilder av äkthet. Han finns där och han målar sina ordbilder, med känsla och uttrycksfullhet. Han känner glädje inför det han ser och han delar med sig av sin kärlek till naturen.
Det är skiftningar, färger, dofter och rörelser. Det är vila och händelselöshet och det är naturens egen dramaturgi, med rovfågelsjakt och rävars hönskap.
För Sven Rosendahl är det sällan händelsefattigt, han har ögon, som är skarpa och han har en penna, som kan ge expressiv kolorit.
Vi lyssnar en gråmulen septemberdag 1944, det går mot kväll, han har följt en gammal tjädertupp, som ätit både blåbär och asplöv, nu ska de skiljas åt.
"Då tjädertuppen suttit någon timme i aspen, närmar sig kvällen på allvar. Han upphör att repa löv. En stund sitter han orörlig kvar på sin gren, spejar ut över det skymmande landskapet och skär allt emellanåt näbb.
Så lyfter han, gör en gir över myren och vänder sedan tillbaka rätt in mot storskogen. Med ett mäktigt vingdån slår han upp i en tall vid kanten av en lång åssträckning."
Mörkret faller, Sven Rosendahl ger sig hemåt, naturen är full av tystnad, det är bara gammeltjäderns näbb, som skär och en pärluggla, som skriker gällt.
Det är svåra tider i Sverige, kriget är nära, inte minst i norra Värmland, ett gränsland, där det varje natt fanns rörelser över gränsen från Norge. Sven Rosendahl är inkallad till militärtjänstgöring, han nämner det som i förbigående. Men det är klart att det påverkar alla i Frykensbygden.
Men med en outtröttlig energi och en storstilad känsla fortsätter han att lämna sin naturprosa till tidningen, stämningsbilderna, som han skapar, gestaltningarna, som han gör varierar med årstiderna. Under sen höst och vinter är bilderna mera återhållsamma och präglade av vila, under våren och sommaren blir det mera liv och lekfullhet i orden.
Men han känner allt, hör allt och ser det mesta, drillsnäppans bo, morkullans näbb i dyn, nattskärrans spinnande, grävlinggaltens kalasande i en havreåker och sångsvanarnas återkomst till tjärnen. Sångsvanarna blir skrämda. De simmar först utåt.
"Efter en stund lyfte de - sprang med en smällande vinglåt ett stycke över den rödskiftande vattenytan, lyfte och styrde med en långsamt döende durklang rätt mot den gyllene töcknet över Sunne.
Det var en syn, som man önskade att man kunnat fästa i färg på en duk."
Det är en underbart rik bok, nödvändig att läsa!
Bo Bjelvehammar
