Det är bett i batongen
I den nya boken håller han sig till tiden 1965 till 2006 då han bodde i Simrishamn och nu är han betydligt skarpare i tonen och frän i sina angrepp mot både makthavare och uppkomlingar. Det märks att han har ett arbete som polis bakom sig, ett arbete för rättvisa. Den här boken är lite annorlunda jämfört med de övriga, den har en tydlig karaktär av självbiografi, han väljer ut episoder i sitt eget liv, kommenterar dem och han drar sig inte för att namnge och attackera de som han definierar som skurkar. Boken innehåller glädjestunder men framför allt mycket ilska och vrede.
Och mycket handlar om spelet kring konstnären Gösta Werner, om hans liv och konst och att finna en plats där hans konst kan bevaras och visas för allmänheten. För att sköta om detta bildas Sällskapet Gösta Werners vänner och det är om arbetet där som mycket av boken handlar. Om relationer, intriger, beskyllningar, egenmäktiga handlingar och fiffel i största allmänhet.
Jag begriper med en gång att detta är en partsinlaga, men samtidigt förstår jag att Rune Skarvik vill offentliggöra sin version för att få det sagt som han bär på, men också göra det känt för en större allmänhet. Och eftersom han har varit nära pudelns kärna så vet han sanningar som ingen annan vet, men jag tror att alla inte håller med om hans sanningar. Om de gör detta då är det allvarlig för centrala värden i vårt samhälle begrepp som demokrati, rättvisa och lojalitet. Men alla har möjligheter att lämna svar och repliker, om de inte gör det då gäller Rune Skarviks sanningar. Och det skulle vara mer än besvärande för många.
När jag läser dessa tankar och episoder då tänker jag på ett gammalt samhälle med patroner, fabrikörer och bruksägare. På ett samhälle med stora skillnader och där ett fåtal fattade beslut på egen hand med stöd av några handgångna män. Ett samhälle utan demokrati, utan solidaritet och de som skulle synas var inte de som hade utfört något arbete eller gjort några insatser utan de som utnämnde sig själva till betydelsefulla och inflytelserika med stöd från andra maktcentra. För att detta ska fungera krävs det smörjmedel som påkostade middagar och andra upptåg.
En annan reflektion som slår mig när jag läser boken är kommunens obeslutsamhet, flathet och vissa personers totala avsaknad av självdistans. Allt höljs i ett löjets skimmer med amatörism som främsta motto, det är som Grönköping fast värre.
Rune Skarvik mår nog bra av att skriva ur sig detta och bidra till att skildra en samhällsprocess som säkert finns lite varstans i vårt land. Han mår bra, men många andra måste må illa av att läsa detta.
