Det är inte jag som bestämmer!
Mina enkla frågor är: Vems fel är det då? Är det En Svensk Tiger som gäller - nu igen? Vem har isåfall bestämt det? Bortförklaringar och ansvarslöshet tär på samhällsbygget. Det ramlar helt enkelt sönder då ingen har ansvar för renoveringen.
"Oj har du tuggat sönder din tand", sa tandsköterskan. "Då blir det en akuttid! Kan du komma om fem veckor?" Jag svarade ja och efter fem veckor kastades jag ner i en stol och tandläkaren satte igång alla apparaterna på en gång - eftersom det ju var akut. Efteråt skulle jag betala för denna "effektivitet". Hutlöst mycket. Men jag vägrade.
"Betala!" skrek receptionisten. "Vi har höjt avgifterna, det är inte mitt fel!" "Vem ska jag vända mig till? Regeringen?" undrade jag. "Någon här måste väl ha gått med på att ni låter bli att informera era kunderna om prishöjningen och att ni kallar väntetid för akuttid?" "Det är inte jag som bestämmer", upprepade hon.
Det kändes som en scen ur en svartvit barnfilm. Barnen ställer sig i ring, räcker tunga, pekar finger och sjunger en irriterande ramsa runt ett ensamt barn i mitten. Man vet att det är kört, att klockan är slagen. Tandsköterskorna på ena sidan. Jag ensam i mitten (dessutom bedövad i käften). De är budbärarna skickade från HÖGRE ort att meddela oss från LÄGRE ort att vi har två saker att välja på:
1. stå ut med smärtan.
2. betala för att slippa smärtan.
Som tortyr ungefär. För det är väl upplagt på samma sätt? Det uppstod en tyst krigssituation. Fastän det inte var någons fel.
Det satt en gammal man i rullstol i väntrummet. Han ville inte gå med i min nystartade rättviseguerilla. Han skrattade gott och sa att han var för gammal för att orka stå emot fienden, han fick pengar till tandläkaren av sin dotter.
"Jag har gett upp!" ropade han när han i rasande fart blev inkörd i undersökningsrummet.
Är det bara att acceptera, bita (lite löst så att tänderna inte går sönder) i det sura äpplet, och låta allting återgå till någon annans ordning? Enligt: Betala och håll käft-ideologin?
