Annons
Nöje

En framgångssaga med svarta kanter

Omgiven av en dyr doft från Paris, iförd senaste skriket, de flottaste modeplaggen från Nordiska Kompaniets Franska och med cigarretten elegant vippande i handen svepte hon in. Blixtrande leende, perfekt makeup, diskret och effektiv. Block och penna, alltid på språng, alltid på rätt ställe vid rätt tillfälle och – inte minst – med rätt människor.
Nöje • Publicerad 4 november 2008
Marianne Höök. Arkivbild: ScanpixFoto: 

Marianne Höök var ett fenomen. Hon var fruktad för sin vassa penna som så ofta lyckades fånga den där snärtiga elakheten som sedan satt som fastnålad på det utvalda offret. Vid skrivmaskinen var hon orädd. Stilen rapp. Liknelserna vassa, ofta humoristiska. Intelligensen blixtrande. Iakttagelserna exakta eller komiska, allt efter behov och tillfälle.

Hon älskade dramatiska entréer, kom ofta med utstuderad precision för sent. Uppmärksamhet, de beundrande blickarna, var något av en drog för Marianne Höök. Hon ville stå i centrum. Hon ville uppåt. Hon ville vara med där det hände.

Annons

När hon lämnade modeskriverierna och började skriva krönikor - först i Vecko-Journalen och Svenska Dagbladet och senare i Aftonbladet - blev hon plötsligt ett namn, ett av de stora och uppmärksammade. Hon gjorde längre utlandsreportage - från Sovjet, Irak, Indien. Hon skrev intima personporträtt av alla som var ett namn att räkna med i dåtidens offentlighet. Marianne Höök blev en maktfaktor. Den stående rubriken hon skrev under var "Tyckt", av illasinnade kollegor snabbt döpt till Tyckt & Knyckt.

Och visst är mycket av vad Marianne Höök skrev stilistiskt briljant, det gnistrar till om raderna och visst finns rappheten där, de blixtrande utfallen, de kärnfulla sammanfattningarna. Men vad som idag framför allt sticker ut är hur modern hon är i sina infallsvinklar, ämnesval och angreppssätt. Kvinnofrågan, konkreta rättvisefrågor, sexualitet, världssvält. Där skiljer hon markant ut sig från många av sina samtida kollegor.

När hon 1967 gick från Svenska Dagbladet till Aftonbladet, och samtidigt förklarade att hon begärt sitt inträde i det Socialdemokratisk Arbetarpartiet, väckte det stort uppseende. Genast blev hon kallad medlem av "gåsleverproletariatet" och nog var det en märklig kombination att se vännen Tage Erlander i sin konfektionssydda kostym bredvid Marianne Höök iförd vit minkstola och solglasögon från Dior. Men Gustaf von Platen - en gång chefredaktör för först Vecko-Journalen och sedan Svenska Dagbladet - har en poäng när han i sina memoarer skriver: "Något offer innebar inte heller sidbytet … för Marianne hade alltid varit oppositionell mot den borgerlighet som hon kärlekshatade att umgås med".

Om denna mytiska Marianne Höök har Annette Kullenberg nu skrivit en välbehövlig - om än litet väl rörig och okoncentrerad - biografi med titeln Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. Kullenberg umgicks under flera år med Höök. De var vänner. Träffades, drack kaffe och skvallrade, ett glas vin och bytte nyheter och elakheter. Men under arbetet med biografin upptäcker Annette Kullenberg snart att hon inte alls kände sin väninna. Och att egentligen ingen annan gjorde det heller. Bakom den chica och perfekta fasaden fanns ett kompakt mörker. Svåra depressioner, en stor rädsla, eviga besök hos psykoanalytiker och pillerförskrivande psykiatriker, självmordsförsök, ett ständigt ekonomiskt helvete och destruktiva förhållanden till män.

Om sin bakgrund och uppväxt pratade hon aldrig. Det var en igenspikad dörr - Tillträde förbjudet! När Marianne Calonius var knappt ett halvår tog familjen tåget från Västerås till moderns släkt i Sunne. Drygt halvvägs övernattade de på järnvägshotellet i Kil. Det var natten mellan den 26 och 27 april, året 1919. På morgonen hängde modern död i hotellrummet. Hon hade tagit livet av sig med hjälp av sina strumpor. Marianne kom sedan under flera år att bo hos morföräldrarna i Sunne, en extremt frikyrklig miljö där morfadern - ortens mäktige man - till och med startat en egen kyrka.

Livet igenom plågades Marianne Höök av ett förtärande mindervärdeskomplex, kanske med sin grund i den bristande skolgången - som upphörde efter åtta år i flickskola. Detta kopplades dessutom till de nästan omänskliga prestationskrav hon ställde på sig själv. Hennes produktivitet var enastående. Hennes arbetsdisciplin måste ha varit järnhård.

Det står ganska snart klart, när man följer Annette Kullenbergs grundliga efterforskningar, att Marianne Höök använde sig själv och sin framtoning som en sorts försäljningsprodukt. Uppträdandet, det yttre, hur hon uppfattades av omgivningen - och inte minst pressen - var allt. Tydligast, och hjärtskärande, blir det när dottern berättar hur deprimerad modern var i hemmet - tyst, inbunden, i princip onåbar i sin kokong av ångest - och hur hon genast kvittrade till och blev sitt välkända offentliga jag när de fick oväntat besök. Tre män gifte hon sig med, först löjtnant Håkan Höök Nilsson ("jag satt fyra år på fästning och födde levande ungar", var Hööks kommentar) sedan filmregissören Torgny Wickman och slutligen ambassadören Per Hichens Bergström. Men männen var många i hennes liv. Hon flydde ensamheten och tankarna som trängde på i tystnaden. Det envisa ryktet att hon hade en affär med Olof Palme får nu anses belagt, även om Kullenberg inte fördjupar sig i relationen.

Det är ett djupt tragiskt människoöde som Annette Kullenberg skildrar. Den glittrande bilden av den vasstungade och evigt eleganta Hööken falnar och blir alltmer svartkantat - och en aning solkigt - ju djupare Kullenberg gräver i Marianne Hööks intimiteter och privata angelägenheter. Tyvärr försvinner skribent Höök nästan helt ur Kullenbergs sikte.

Den 17 april 1970 hittar sonen Peter sin mor Marianne Höök död i det lilla kulturhus hon hyrt på Söder i Stockolm. Självmordet var denna gång fullbordat, pillerburkarna grundligt tömda. Marianne Höök blev femtioett år. I avskedsbrevet - med ordet "Sorry" överst - stod bland annat: "Sup er fulla på min bekostnad."

Crister Enander
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons