En hyllning till landskapet
Byn har entrepenörer som Anders Cederberg och eldsjälar som Annika Johansson och Sven Plavén, som nyligen gett ut en skånsk ordlista, en kulturgärning i storformat.
Men det finns hotfulla moln över backarna från norr till söder, kommunens räknenissar har upptäckt att det finna för många röda kulor på kulramen när det gäller Brösarps skola, den är olönsam och ska bort. Det är naturligtvis en enastående dum tanke och därför anläggs nu moteld från Brösarps byagille, Brösarps skola och Brösarps konsthall. Ett sätt att visa detta är att låta alla barn i skolan, 70 stycken, komma till konsthallen, se och bli inspirerade att skapa själva. De får iaktta och uppleva är ett trettiotal verk av nio konstnärer, hälften är av den omåttligt populäre Sten Oscar Rundgren, som bara bor ett stenkast från Brösarp.
Han går ut där han bor på Dalavägen och så kommer bilderna, från vår som vinter, han visar här en utsökt bild från det glesa lövverket i början av maj, det unggröna, det oskuldsfulla och det generösa bladkatedralerna. Ljuset letar sig in och ut, hit och dit i smala springor och bildar flata sjok och så slingrar vägen bort.
Landskap är ettofta förekommande tema i bilderna, temperamentet skiftar, färgglöden varierar och de fångade objekten är från skilda källor. Men närheten till ett gemensamt naturområde är påtagligt och det är en utsnitt natur som fångas och bearbetas som i John Stockwells bild av hösthavre, där ett arkaiskt landskap breder ut sig utan detaljer och bjäfs, med feta färgkoder och stiliserade avdelningar. Eller som när Anita Nilsson Billgren i Resan bortlämnar det invanda, det förutsägbara och låter sig flyttas bort i drömmarnas värld och i önskade landskap. Och så bredvid kommer Gerhard Nordströms handfasta måleri med trädbröte och rotvältor och så plötsligt stannar han till vid en Blå stam, fixerar, arbetar om och låter en rå yta lysa i det mest hoppfulla blåa, som finns. Och just i denna bilden finns ett upphörande och ett uppehåll, något har upphört, ett pågående har stannat. Och nu efteråt ska vi tänka på vad det är! Så är det ofta med reflektionen över ord, handlingar och upplevelser kommer efteråt och i ensamhet.
Landskap ger även ifrån sig dofter, beroende på årstid och tid på dygnet, det går att så tydligt avläsa och se i Lotta Blomquists Doften av natten, du kan nästan i mörkret känna den svala jorddoften, det fuktiga gräset och från trädkronan faller de små vattendropparna, så är det nästan! En kylig vind drar genom trädkronorna och där lämnar en nötskrika sin nattplats, eller? Jo där flyger en, utan överdrivet tal och skrän.
Barnen ser detta mycket bättre, de hör, de ser och de kan uttrycka det utan skyddsnät och hämningar. Och helgen den 12 till 13 december kan du se alla barnens egna konstverk. Det blir självfallet något alldeles extra i Brösarps konsthall.
Annika Johanssonarbetar i konsthallen, hon är vänlig, berättar utan att flåsa en i nacken, hon utstrålar värme och glädje över sitt arbete och hon behövs naturligtvis i byn liksom många andra, för att den ska leva och utvecklas. Och det är ju det den ska, flera ska flytta dit, nya företag ska etablera sig och nya bostäder ska byggas i denna paradisiska natur. Att lägga ner och avveckla det gör bara byråkrater och räknenissar.
Konsthallen användes tidigare av en frikyrka, men nu måste du vallfärda dit från öst och från väst för att ge stöd åt byn, åt alla som bor där, barn och vuxna. Och jag måste säga att det är först nu jag på allvar har upptäckt Sten Oscar Rundgren och jag har hört av Annika Johansson med vilken glädje han har arbetat med barnen.
Nu ska jag ta och hälsa på honom en vacker dag till våren, nu får jag nöja mig med att se på hans landskapsbevis, hans fragment och hans krypterade naturvisor. Efter promenaden genom byn är jag nästan andfådd, men jag inhandlar ändå en kardemummasnurra för tolv kronor. Och utanför bageriet möter jag prinsessan, hon finns där av en särskild anledning, en vän ska begravas. Det är sådant som är ofrånkomligt här i livet…