En julresa i renässansens tidevarv

Det doftade gott av glögg och pepparkakor redan i farstun och en stor mängd instrument på podiet vittnade om klangrikedom och variation. En hemlig gäst skulle också dyka upp.

I år var temat en julresa i renässansens Europa och julens budskap förmedlades med högstämd sång och praktfull musik. Julresan började i Norden med ett par melodier ur sångsamlingen Piae Cantiones(fromma sånger) från sent 1500-tal. Då var det brukligt att djäknar eller skolgossar vandrade runt och sjöng för borgare och hantverkare i hopp om att få mat och pengar, ty det var säkert skralt med studiemedel på den tiden. Att sjunga på latin var också nödvändigt för att hålla ett döende språk levande.

Högt och ljust sjöng gossopranerna på den tiden, vilket måste kännas rätt ansträngande för dagens sopraner.

Via Danmark gick färden till Martin Luthers Tyskland där hans hymn Gelobet seystu Jesu Christpresenterades i tre olika tappningar, så konstrikt arrangerade att det inte var så självklart enkelt att urskilja Luthers melodi.

Så följde mötet med den hemlige gästen, som valde att läsa högt ur egna och andras verk. Här bröts något oväntat renässansstämningen och publiken fick en sensuell Lucia-episod ur författarens liv.

Tillbaka till huvudspåret med två oemotståndligt sköna flandriska julsånger av Jan van der Wielen. Med en innerlig vaggvisa för Jesusbarnet med ackompanjemang av en övertons- mättad säckpipa gick färden över till England, där man också sjöng en av dagens mest kända julvisor: Ding dong merrily on high, vars ursprung står att finna i en fransk danslärebok från 1589. Här fick den en jublande och härligt medryckande tolkning. Så följde något äldre fransk julmusik från 1400-talet; först en duett för två sopraner och därpå en mäktig fyrstämmig körsats. Så kom helt överraskande en melodi som vi känner igen från vår svenska psalmbok med texten Kornet har sin vila,ursprungligen är en fransk julvisa.

Tommy Johanssons solo på vihuela, föregångare till gitarren, blev som en skön, inåtvänd meditation. Självfallet bjöds också på ensemblens genuint spanska pärla; Riu, riu, chiu. Den hemlige gästen läser vidare och citerar något ytterst tänkvärt av poeten Jan Östergren: "Detta ständiga sökande efter något någonannanstans: Varför släpa kroppen till .... Hjärnans hyrkusk för dig ändå vart du vill."

Programmet förde oss likväl till Italien, en gång Europas medelpunkt vad gäller musik. Nu fick publiken vara med om något verkligt originellt: Erik Ask-Upmark trakterade en "zampogna" dvs en säckpipa på vilken man kan spela tre stämmor samtidigt; två spelpipor, en för varje hand samt bourdunpipor därtill, raffinerat ackompanjerad av en tamburin, en musik som också den hemlige gästen menade drabbar oss med full kraft. Kanske musiken är den där droskan som hyrkusken sitter på och som för oss bakåt i tiden och framåt i geografin som i en tidsmaskin.

Nu bär det av hemåt igen via Österrike och Tyskland med Praetorius odödliga Es ist ein Ros entsprungenoch hemma möts vi av en käck skara stjärngossar med Per Mattsson, som håller tungan rätt i mun när han som försångare ackompanjerar sig själv på sin fiol. Från ett av de äldsta nottrycken i Sverige från 1611 hämtade ensemble Mare Balticum sin slutsång som en välgångsönskan inför det nya året.

Vem var då den hemliga gästen? Svar: Författaren och skåneprofilen Jan Sigurd.