En stjärna tar farväl

Han svävar något lite på målet när han får den självklara frågan om det nu är slut med Wallander för hans del.

– Jag har ju sagt nej förut och ändrat mig, men som det ser ut nu så blir det definitivt inga fler. Men det sade jag efter den första omgången också, man kan inte helt säkert säga någonting här i livet.

Någon tvekan inför att göra en biograffilm, byggd på den sista Mankellboken, där vi får veta hur det slutar för huvudpersonen, visar han dock inte.

– Nej, det vore en värdig avslutning, säger han och rättar till det rufsiga håret. Natten har varit lång med avslutningsfest tillsammans med de unga i filmteamet.

– Det kostar på när man är 63 och är ute med ungdomar på krogen. Det är avslutningsfester mest varje kväll nu, säger han och lutar sig tillbaka i den röda soffan.

Under arbetet medde nyafilmerna har Krister Henriksson bott i en stor lägenhet mitt på Stora Östergatan och inte som tidigare på hotell.

– Det är inte nyttigt att bo så länge på hotell. Jag räknade en gång ut att jag ätit ett par hundra pärlhöns under min tid på hotell, min kropp klarar inte det.

Annars har han varit bortskämd även i lägenheten. Filmbolaget fixar det mesta: städning, blomstervattning och mycket annat.

– Jag kan knappt fixa kaffe själv längre, jag får börja träna upp mig inför det vanliga livet där hemma.

Hemma är på Söder i Stockholm, med sambon, skådespelerskan Cecilia Nilsson och en snart utflyttad son. Han längtar dit samtidigt som det är lite jobbigt att bryta upp efter en lång och intensiv tid med filmteamet och med Ystad.

– Jag har haft fantastiska kolleger och aldrig varit med om att jobba med så många duktiga, härliga människor. Och de här unga från Ystad som är så hungriga och har framtiden för sig, säger han och berättar om långa nätter med samtal om film och den glöd och förväntan han ser i de unga filmarbetarna.

– Jag hoppas att de fortsätter att arbeta med film och att någon tar hand om dem.

Han har tidigare berättat att beslutet att hoppa på ytterligare 13 filmer bland annat bottnade i att han inte var nöjd med den första omgången.

– Det finns många förklaringar till det. Det var ju första gången, ett jätteprojekt som krävde dåraktigt mod, som gjordes på väldigt kort tid med många barnsjukdomar. Manusen var inte särskilt starka, det blir de kanske aldrig, men de nya filmerna är bättre. Att vi haft riktigt bra och lite galna regissörer har bidragit till kvalitén.

En av dem, Micke Marcimain, lyckades med konststycket att få Krister Henriksson att dyka med huvudet före från tre meter med en pistol i handen, inte bara en, utan tre gånger, mitt i natten från en båt utanför Ystad.

– Jag gick först med på att hoppa med fötterna före, men han kan få vem som helst att göra vad som helst. Han krossade hela produktionsplaneringen och fick hela teamet att jobba dygnet runt. För att han själv satsade så mycket.

– Flera av de etablerade regissörerna tycker att det är befriande att jobba med ett konceptuellt format som Wallander. De kan släppa loss när de inte har pressen att leverera konstnärliga filmer.

Han beskriver filmandet som ett sätt att leva. Som en cirkusfamilj. Jobba många timmar, gärna kvällstid, hem och slappna av lite för att stiga upp och gå till jobbet igen.

– Det är ju fantastiskt kul, men en livsstil som inte håller för länge. Det är svårt att kombinera ett vanligt familjeliv med filmandet.

Nu lämnar han Ystad för den här gången. Ett Ystad som han har ett komplicerat förhållande till.

– Du vet, jag har svårt för de mörka, blåsiga höstmånaderna samtidigt som det är skönt när turisterna försvinner. För somrarna kan ju vara förjävliga när alla turistbussar väller in, gestikulerar han och berättar engagerat om engelska och tyska turister som tror att han ingår i de guidade Wallanderturerna när han vågat sig ut en sommardag.

– Jag kan inte räkna hur många gånger jag blivit fotograferad med en turist eller hur många fruar jag uppmanats kyssa, säger han och ler, samtidigt som han får något trött i blicken när han beskriver hur det är att få mobilblixtar i ansiktet samtidigt som han tar en tugga av maten på en restaurang:

– Och så finns jag där i deras privata fotoalbum.

Ystadsborna däremot, dem upplever han som beskyddande och vänliga.

Han beskriver två scenarier som är vanliga vid krogbesök på andra håll. Antingen överdrivet fjäsk eller Jantebeteende – "du ska inte tro att du ska få någon särbehandling, jag vill ha legitimation om du ska handla en öl här".

– Då blir man liksom svarslös. Men inget av detta händer i Ystad. Här blir jag lite omhändertagen på mina stamställen, men utan fjäsket.

Att Ystad är en småstad vid havet har betytt mycket för trivseln. Krister Henriksson är uppvuxen i skärgårdens Grisslehamn.

– När jag var ung fick jag Sandemoses bok om Jante och förstod att den lagen var rådande i Grisslehamn. Då bestämde jag mig för att lämna och sökte mig märligt nog till teatern, där det verkligen finns en stark kultur som säger att man inte ska tro att man är något. Men nu kan jag förhålla mig till det.

Vi avbryter intervjun för att gå på Koppen och fika. Utanför hänger några tonårskillar som alla hejar på Krister Henriksson. Inne på fiket är det samma sak: "Hej Krister".

Vad händer nu då? Nästa vecka väntar repetitioner inför uppdraget att vara värd för en kringresande julshow med bland andra Sissel Kyrkjebø och The Real Group. Kanske ska jag sjunga lite själv, säger han och visar prov på sin röst med "Im dreaming of a white christmas" till kaffegästernas stora glädje.

– Det är ett bra sätt att inte sörja uppbrottet så mycket, att ha något annat att fokusera på. Annars skulle det bli väldigt tomt att lämna alla sköna människor jag lärt känna här.

– Men jag kommer tillbaka, jag måste ju se om Fritidsbaren finns kvar.