Expressivt om utsatta
Vid en första anblick kan allt tyckas uppförstorat och förstärkt. Leena och hennes kompis Åse lever ut starka känslor: de skanderar ramsor om fulla vuxna med gummiarmar, om gorillapappan som dagen efter är så liten, så ynklig.
– Det blir så tydligt hur groteska vuxna människor kan vara, hur lite de ser. Och vad man som barn ser och inte riktigt fattar. Ändå fortsätter Leena och Åse att leva i det här, och kan till och med överleva, säger regissören Michaela Granit.
De två tonåringarna Leena och Åse i Susanna Alakoskis Augustprisade roman räddas till stor del av sin starka vänskap, utan den hade det gått mycket sämre, kanske inte alls?
– De reser sig och tar sig igenom olika minnen, de hjälper varandra och försöker successivt formulera sig, vem är jag?, säger Michaela Granit.
– Och det är också min känsla inför den här föreställningen, låt oss tala om det här, låt oss kommunicera. Skådespelarna talar finlandssvenska och bruten svenska. När den unga independentteatern Blaue Frau i Helsingfors kontaktade Susanna Alakoski och ville dramatisera hennes debutroman hade Riksteatern och Uusi teatteri (Nya finska teatern i Stockholm) redan hört av sig.
Resultatet blev en samproduktion. Före den svenska premiären har pjäsen spelats på Wasa Teater i Österbotten med 93 procents publikbeläggning.
Starkt berörda människor har skrivit insändare i tidningarna och uppmanat andra att se pjäsen.
– Den väjer tack och lov inte för det som är svårt i boken, vilket jag var lite rädd för först. Alkoholen, våldet och utsattheten finns med. Det blir väldigt starkt, säger Susanna Alakoski som tycker pjäsen gör svåra saker talbara. Såväl teaterföreställningen som den kommande filmatiseringen, i regi av Pernilla August, håller samtalet levande, konstaterar hon nöjt.
Det gör förmodligen även hennes nya roman, Håpas du trifs bra i fengelset som kommer i februari.
– Här handlar det om en syster och en bror, men problematiken känns igen från Svinalängorna. Jag sysslar med de sociala problemen och med utsattheten, jag kommer inte ifrån det, det präglar mitt liv vare sig jag vill eller inte. Men jag lovar att jag ibland drömmer om att kunna skriva om något helt annat. (TT Spektra)
