Generationsmöte bland sköna klassiker

Till ackompanjemang av Claes Crona Trio visade Viktoria Tolstoy och Svante Thuresson upp förbluffande konstnärliga olikheter i ett på det hela taget mycket snällt program.

Tolstoys inledde med ett prövande set. Som fallet varit de senaste åren visade hon upp alldeles för lite bredd i tolkningarna. Hennes röst är odiskutabelt mycket vacker, men redan efter första numret retar jag mig på hennes ovana att helt i onödan ornamentera varenda strof med wailande och, framför allt, fördröjningar. När hon dessutom hanterar en känslig sång som The Nearness Of Youmed en högst oklädsam vårdslöshet - som om det här handlade om bara ett gig på vägen till något viktigare - blir jag för en stund rädd att det hela ska sluta i fullständigt debacle.

Lyckligtvis har hon några sånger på sin repertoar som uppenbart engagerar mer. Hennes flirtiga, expansiva tolkning av Caravanär överraskande och träffsäker och med What A Difference A Day Makesvågar hon åtminstone antyda en subtilitet i sitt framförande som det övriga materialet skulle må mycket bra av.

När Svante Thuresson ansluter en god stund in i första set lyfter artisterna snabbt varandra i en innerlig och en smula humoristisk Time After Time. Thuresson, vars röst förlorat det mesta av styrkan men i gengäld med åren vunnit i tydlighet, nyanserar ord och melodier med ytterst små medel och håller lyssnaren på helspänn efter de små, men viktiga, upptågen.

Höjdpunkten kommer efter paus då Thuresson, av oklara skäl på solokvist, tolkar några av våra mest älskade (och några sällan hörda) svenska jazzpärlor, varav lejonpartens texter stammar från Beppe Wolgers.

Här märks en tjusigt glidande Vinter i skärgår'n(en mycket fri tolkning av Rodgers och Hammersteins Younger Than Springtime), en lekfullt filosoferande Sången(till tonerna av The Way You Look Tonight) samt tillbakalutat nostalgiska Monicas valsoch Bedårande sommarvals, den senare som bekant med text av Hasseåtage. Framför allt de båda sistnämnda gör mig fundersam.

Varför i all världen ges inte, eller tar inte, Tolstoy chansen att sätta tänderna i dem?

Vore det inte förnämligt för en sångerska av hennes dignitet att få utforska å ena sidan en av Monica Zetterlunds signaturmelodier och å andra en övning i komisk balansgång? För det kan väl aldrig vara så att hon drar sig för den kraft som finns i att sjunga på sitt eget språk och vad den kan göra med och för henne?