George Harrison
(Umlaut /Parlophone) Det är med viss bävan man lägger George Harrisons sista platta i spelaren. När en av våra största artister lämnar oss med ett postumt album, färdigställt av hans son Dhani och musikaliske vännen Jeff Lynne från ELO, kan man frukta att eftermälet ska fläckas antingen av dödsmärkt bitterhet, eller bestå av en desperat skåprensning. Men, tack och lov, Krishna, Krishna ta i trä eller vad man nu säger, är "Brainwashed" en värdig sorti - i ganska ljus ton, dessutom. Ex-Beatlens första platta på 15 år inleds med det tröstande zen-budskapet "If you don´t know where you´re going, any road will take you there", livsbejakande gungande på artistens karakteristiska, melodiska slidegitarr. Även i saktmodiga "Pisces Fish" och meditativa instrumentalen "Marwa Blues", förefaller artisten lugn, tillfreds och harmonisk - men samtidigt lite sugen på att ge några sista sparkar åt förljugenhet och hyckleri. Fast George vore inte George om inte till och med hans kritik känns mild och artig, som exempelvis påhoppet på katolicismen i "P 2 Vatican Blues". Helt och hållet med på resonemangen är jag dock inte. I plattans titellåt, för övrigt den enda där hans röst låter lite ansträngd, slår George fast att vi blivit hjärntvättade av skolor, politiker och media - sedan börjar han mumla Hare Krishna-ramsor. Hm. Tvärtemot Georges förhoppning att göra ett demoartat, inte särskilt välpolerat, "posh" album, har Jeff Lynne tyckt att lite polering ändå är bäst. Så det vilar lite Travelling Wilburys-inställsamhet över alltihop. Tack för allt, George. Jag kan bara beklaga att det här betyder farväl - och att en andlig man som du ska bli reducerad till något så banalt som "Årets julklapp". Och du, hälsa John.
