Guns n' Roses: Chinese Democracy
Med några träffsäkra textrader sammanfattar Axl Rose och Izzy Stradlin de senaste 14 åren i Guns n' Roses karriär. Det är bara det att refrängen inte är ny, utan hör hemma på Use Your Illusion IIfrån 1991. I dag låter raderna nästan som en skrämmande profetia. Som om Axl redan i början på 90-talet, i ett ögonblick av klarsyn, förstod vad som komma skulle. Att arbetet med Chinese Democracy, som påbörjades runt 94, skulle bli början på 14 tysta, smärtsamma år.
Och om man tittar tillbaka kan man hitta varningstecken redan med Use Your Illusion-dubbeln. Ett jätteprojekt som visserligen blev ett mästerverk, men också kostade tre år och massiva interna slitningar att slutföra och blev början till slutet för det Guns n' Roses vi kommit att älska.
Efter coverplattan Spaghetti Incidentgick proppen ur fullständigt, och en bit in i arbetet med Chinese Democracyvar Axl den enda originalmedlemmen som satt kvar i studion. 14 år, nästan lika många miljoner dollar och en handfull gitarrister senare står det klart att Use Your Illusionbara var början. Att Axl hade ännu större visioner på lager.
Det känns. Den första lyssningen är en omtumlande, sjösjuk resa. Triphopiga beats, funkintron, missfärgade ackord, myriader av röstpålägg, musikalvibbar och spår av Trent Reznor-industri får Chinese Democracyatt framstå som en grotesk mutation av det uppkäftiga, hårdrockiga Guns n' Roses som satte skiftet mellan 80- och 90-tal i brand.
Men ger man upp där, när förvirringen fortfarande skyfflar is i magtrakten, då är allt förlorat.
Då missar man vilken storslagen skiva Axl faktiskt skapat. För Chinese Democracyär inget försök att, likt Mötley Crüe och Metallica, hitta tillbaka till ljudet som gav tillträde till stjärnorna från första början. Den som fantiserat om en ny Appetite for Destructiongör bäst i att tänka om. Axl har gått vidare många gånger om sedan dess. Och skapat några av karriärens starkaste låtar längs vägen.
Chinese Democracy,Shacklers Revengeoch Betterger en massiv inledning på skivan, innan Axl byter fot och släpper fram sitt mest läppdarrande jag i Street of Dreams.
Sen blir det åka av, med ett mittparti där skivan skiftar färg som en kameleont från jazzfunkig tungrock i If the worldtill Ronja Rövardotter-körer och ångvältsriff i Scraped. Och precis när gitarrattackerna i Raid'n the Bedouinshar klingat av så går skivan in i andra andningen.
Med den tunga, återhållet ursinniga Sorry,och orden "hell with the pressure, I'm not caving in" öppnar Axl dörren till själva skatten. Sviten medSorry, I.R.S. och Madagascarvisar en Axl som har kastat handskarna och är redo att bli personlig, omfamna dem som väntat och göra upp med dem som svikit. Som kronan på verket går Axl ner på knä och blöder över hela golvet i den jättelika balladen This I love, en låt man skulle kunna bygga en hel rockopera kring.
14 år är en lång tid. Men 14 år för 14 spår var inte bortkastad tid. Chinese Democracyär en monstruös skapelse, och jag skulle aldrig vilja vara utan.
