Hårdrockare utan självförtroende

I mina ögon var den vilt stativsvingande frontmannen Dave Wyndorf, med läderbrallor, långt stripigt hår och bar, senigt muskulös överkropp, själva definitionen på en stenhård rockgud.

Hela hans uppenbarelse osade diesel, motorcyklar, förbjudna piller och utomäktenskapliga förbindelser. Den sommaren kunde inget stoppa Monster Magnet. Men det var då.

Nu, 2008, är det svårt att tro att det är samma band som står på scenen på KB. Efter en överdos för två år sedan, som nära nog kostade honom livet, har den 52-årige Wyndorf genomgått en dramatisk förvandling.

Kroppen har svullnat upp till en jättehydda, och det en gång så starka självförtroendet är slaget i spillror.

Att han blivit en stor grabb gör mig inget. Många stora grabbar har gjort odödlig rock n roll. Det havererade självförtroendet är värre.

I stället för att ta för sig på scenen verkar Wyndorf nästan skämmas över att vara där.

Här snackar vi ingen Hank von Helvete, som låter magen hänga i full frihet.

Wyndorf är uppenbart obekväm med sig själv, gömmer sig i de mest formlösa kläder han kunnat hitta och visar ofta publiken ryggen.

Och när inte den självklara frontmannen vågar ta tag i showen och trycka plattan i mattan, då spelar det ingen roll hur många hjullastare med mäktiga stonerriff bandet vräker över publiken.

Det kittlar visserligen lite gött i kistan emellanåt. Men den där tändande gnistan, som sätter fyr på både band och publik, kommer aldrig.

Det är synd. Riktigt synd. För även om framgångsvågen har runnit undan sedan Powertrip, så är Wyndorf fortfarande en jäkel på att plita ner tung hårdrock. På skiva. På scen är Monster Magnet just nu ljusår ifrån de kungar som de en gång var.

Så, antingen är det hög tid för en djävulsk uppryckning.

Eller så är det kanske dags för Wyndorf att sälja turnébussen, lägga upp fötterna på bordet, ta en närmare titt på pensionspapperna och börja leva som han lär i låten Powertrip.

Ni vet, den med refrängen "I'm never gonna work another day in my life".