Johnny Marr & The Healers

Johnny, vad gör du? Han var en ängel, en sån ängel. Nej det var han inte, han var snarare en halvgud, och den andra halvguden hette/heter Morrissey, och tillsammans var de untouchables i The Smiths, 80-talets utan tvekan största brittiska popband. Tiden efter The Smiths har Johnny - förutom att ständigt vara på flykt undan sitt förflutna - fördrivit sin tid med att skriva låtar till andra, varit jourhavande gitarrist med personsökaren påslagen dygnet runt och snabbt kallats in för att lägga några av sina magiska gitarrslingor eller helt enkelt bara krafsa ner några ackord där det fattats några + varit med i the The The och Electronic. Johhny Marr är så begåvad att det nästan gör ont (nu börjar ni säkert ana oråd, eftersom jag använder bomullsvantar och dessutom försöker linda in det hela, och jo, ni har helt rätt). Men det hade nog, om jag tillåts att uttrycka mig lite diplomatiskt, varit en god idé att vänta ett tag till med ett soloalbum. Det enda vettiga vore att han tog en timeout och hängde en "Do not disturb"-skylt på gitarrhalsen. En viljelös insats och en rejäl binge med lättglömda låtar, det tror jag inte var hans intention. Johnny Marr, som varit själva sinnebilden av stil, känsla och koll, har gjort ett album som inte kan betecknas som annat än provocerande värdelöst. Hell, killen är ju mänsklig!