Keeping it real i Roskilde

Har du blivit ratad och fnyst åt av en liten böjd, tandlös gumma någon gång? Det har jag, och det hjälpte mig till insikt. Nämligen insikten att roligare kan man ha.

Där står jag, minding my own business i taxikön utanför Roskilde station, på väg till festivalen med tusen andra, när gumman undrar om det är min ölburk som, mig själv ovetandes, står parkerad vid mina fötter.

"Nej, ta du den", säger jag, och får liksom en underlig, varm känsla av att ha gjort en samhällsinsats. På det sätt som samhällsinsatser och solidaritet ser ut på 00-talet.

Gumman plockar upp burken och granskar den med vant, om än lite närsynt pantaröga. Det är då hon bligar på mig igen, rynkar pannan och fnyser. Det var väl det hon trodde - jag driver med henne. Jag ser ju ut att vara den typen. Hånfull. Ond.

Vad nu då? Duger inte mina burkar, kanske? Aha, den är norsk. Någon har släpat svindyr öl ända från Norge, bara för att överlämna den i danska statsrenhållningens vård. Halvdrucken är burken dessutom – men till min lättnad är gumman inte intresserad av att dricka ur den, som jag sett luffare göra och jag har väl inte hämtat mig än.

Folk släpar med sig så mycket onödigtpå rockfestival. Ölbackar, flaggor, soffor... gärna stora rullvagnar med varorna ihoptejpade med silvertejp – never leave home without it. Men jag menar, varför släpa med sig flera backar öl när man kan köpa och dricka hinkvis med öl inne på området. Ja... alltså... för den som är lagd för sånt, naturligtvis.

Själv för jag en strikt hälsoregim på festivaler, massor av frisk luft, dricka mycket och så tidigt i säng. Så tidigt, in fact, att det lugnt kan klassificeras som morgon.

Osökt drar jag mig till minnes en gammal öl-anekdot från Roskilde som inte blir sämre av att dras igen. En vän och journalistkollega blev intervjuad av tv på backstageområdet, och de ville förstås ha skandaler. "Hur mycket öl dricker man under en festival – egentligen?".

Min vän fick något glasaktigt i blicken och stod helt enkelt tyst. Intervjuaren ryckte nervöst i mikrofonen, och när tystnaden började bli besvärande sa han "jo, jag undrade alltså..."

"Jag räknar fortfarande".

Detta finns på band.

Bergsprängare och mp3-spelareär andra obegripliga grejor folk släpar på. Du är alltså på festival, där det spelas så mycket och så hög musik att ingen kan höra dig skrika, och du vill ha mer? Tar du med dig vattendunkar till badhuset också?

Folk undrar varför jag tältar på Roskilde. Folk som jobbar ska väl bo på hotell? Inte bo på kaotiska tältplatser bland Hells Angels och brölande tyskar utstyrda som Zeb Macahan (och lika obadade, vill man tillägga. En del påstår att om Zeb klev ur sitt skinnställ, ett slags ingånget andra skinn med fransar, skulle det stå kvar av sig själv. Detta är fel. Det skulle kliva rätt fram till baren och lättat beställa en whisky).

I'm keeping it real, säger jag. Inga gräddfiler för mig, tack. Bortsett från på den bakade potatisen. Där tar jag gärna lite extra, tackar tackar. Jag menar, jag jobbar ju ändå med media.

Lars Thulinser fram emot en natt med Morrissey och Rufus Wainwright. Ja, inte så, alltså.

lars.thulin@allehandasyd.se