Ledinmusikal med gott humör

Musikalälskarna har fått årets julklapp. När Tomas Ledins låtkatalog blir musikal är resultatet som en smällkaramell: färgsprakande, härlig att titta på – och ganska tomt inuti.

Publicerad 24 december 2019

Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Hollywoodstjärnan Malin Åkerman spelar huvudrollen Isabella i musikalfilmen ”En del av mitt hjärta”.Foto: Niklas Maupoix

Vissa saker i livet saknar gråskala, man är antingen för eller emot. Som lutfisk på juldagen, den internationella juryn i Melodifestivalen – och musikaler. För den som avskyr musikaler räcker det med en enstaka sjungen strof för att hen ska avfärda hela klabbet, medan musikalälskaren kan uthärda både tafflig dialog och orimlig handling, så länge sång och dans har den rätta jubelkänslan.

Och just så är det med "En del av mitt hjärta" – Sveriges första jukeboxmusikal på film. Filmskaparna har lagt pussel med Tomas Ledins låtkatalog och skapat berättelsen om finansvalpen Isabella (Malin Åkerman) som återvänder hem till Glimmerby och snubblar över friare från förr.

Annons

Handlingen är förutsägbar och tunn som spindelväv och dialogen ofta stolpig och tillgjord (vilken enda människa har någonsin sagt "jag har fått känslor för dig" i verkligheten?).

Men när skådespelarna utan förvarning brister ut i sång, när hela filmduken fylls av dansare i perfekt synkronicitet – då bleknar skavankerna.

Ledins musik fungerar oväntat bra i sammanhanget, där så väsensskilda låtar som "Knivhuggarrock" och "Sommaren är kort" bereds plats i handlingen. Till och med hans mer vulgosexiga kompositioner får vara med, ofta med komisk effekt. Johan Ulvesons och Maria Richardsons soffbordshångel till (Hon vill bara) "En sak" är nog en av de märkligaste scener som skådats på svensk film.

Filmen har ett oerhört gott humör och musiknumren håller som sagt en hög nivå. Skickliga skådespelare som Jonas Karlsson och Shima Niavarani lyckas på något sätt baxa runt den stela dialogen, men huvudrollsinnehavaren, svensk-amerikanska Malin Åkerman, har det tuffare – både med språket och med att blåsa liv i sin ganska trista rollfigur.

Jag kan inte låta bli att fantisera kring vad som hade hänt om filmskaparna inte hade förförts av tanken på en Hollywoodstjärna och istället låtit ett mångbegåvade musikalproffs (och komiskt snille) som Sarah Dawn Finer få sätta tänderna i rollen. Hon hade kanske till och med kunnat betvinga musikalhatarna.