Leif Nelsons krönika/Januari
Härförleden bubblade det till i ankdammen. I Ystad, förstås. En dam hade till sin förskräckelse hittat två övergivna marsvinsungar på sin promenad med hunden. De söta gnagarna hade slängts ut i den vilda naturen. Farhågorna för de små var skrämmande. Om de inte fann sitt öde i svältens smygande mara eller i kung Bores iskalla glöd så var de helt säkert destinerade för käftarna hos en räv, en katt, en hund eller ett annat smygande, flygande rovdjur. Frälsaren i nöden ryckte ut och i media publicerades de silkesmjuka på vacker färgbild, varefter indignerade röster höjdes.
Vad var det för simpel människa som så illa handlat mot sina medvarelser? Nu slutade denna hjärtknipande historia lyckligt. Gnagarna fick ett nytt och tryggt hem långt från den råa utomhusdöden, och alldeles säkert massor av pussar och kramar - förmodligen avundsjukt betraktade av de marsvin som hållits som husdjur i Anderna för köttets skull i mer än tre tusen år. I Peru produceras 20 000 ton kött årligen från omkring 65 miljoner marsvin. (NE 1994). Ack, om dessa slaktoffer ändå kunnat hitta ett varmt kvinnobröst att smyga sig nära.
Nå, när nu inte en rovfågelsvinge med vindens kraft fick klippa till Ystadsgosingarna och förvandla de kära till ett näringsrikt mål mat, eller kanske än värre - få sig en (meningslös) smäll av en jordholländares vinge. (Ingenting är omöjligt i en ordbehandlare. Holländarna äter ju med förtjusning gnagarekusinen: kaninen. Därmed inte sagt att detta flitiga folk gillar marsvinets vita och mjälla kött). Vad är en jordholländare? En jordholländare är en mölla som med sina vingar kan beröra marken. Här på Österlen har det mest varit vanliga holländare och en och annan stubbamölla som malt mjölet.
I några scener i Hitchcockfilmen "Utrikeskorrespondenten" (1940) närmar vi oss holländarna på ett äventyrligt sätt. Korrespondenten, spelad av Joel McCrea, är utsänd av en amerikansk dagstidning för att kolla det politiska läget i Europa. Han bevittnar ett mord på en minister (i Amsterdam). Snart är han en naziliga på spåren. Det blir en biljakt i rasande fart.
Plötsligt breder det ut sig ett holländskt platt och vindpinat landskap - som skapat för väderkvarnar, och här står tiotals jordholländare som ett jättelikt konstverk. Nazisternas bil försvinner som vore den bortblåst. Väderkvarnarna mal, vingarna roterar. Endast en kvarns vingar står stilla. Här finns det onda. Korren smyger in, avlyssnar samtal. Plötsligt knakar kvarnen igång. Vingarna snurrar. Den djärves trenchcoat (en Burberry?) fastnar i de obarmhärtiga kugghjulen. Ska han under denna starka nervpress lyckas att få av sig rocken eller?
En väderkvarn är ett myternas och sagans redskap. Men också skönhetens och det ondas. I Cervantes Spanien slogs den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha mot de hallucinatoriska väderkvarnarna, under det att den trogne väpnaren Sancho Panza förgäves försökte bringa ädlingen tillbaka till verkligheten.
I Provence satt den geniale journalisten och krigsveteranen Alphonse Daudet och malde på sina "Brev från min kvarn". Han fick eftermälet "en fransk Charles Dickens" med vilken han var samtida. Jag vet inte om det är riktigt korrekt, Daudet var nog mer sparsmakad, och inte ägnade han sig så där väldigt mycket åt samhällets olycksbarn.
Och i Veberöd sprang möllaren Martin Svensson och tuttade på, slog ihjäl, bedrog, söp och bar sig åt på alla möjliga andra sätt. Det blev en rätt underhållande film av detta hemska möllaröde i Ernst-Hugo Järegårds gestaltning. Max Lundgren skrev manus och Jan Hemmel regisserade.
Nu bygger vi nya möllor. Vinden driver. Rotorbladen snurrar. Raka, smäckra, löftesrika sträcker de sina halsar över vattenlinjen, grabbar tag i månen och lovar oss den kraft vi behöver.
Så betagande sköna, så vackra i jämförelse med de gamla möllorna - och definitivt inte mindre fantasieggande.
Fult! säger den gamle trädgårdskonstnären bakom sina stenbumlingar, och får medhåll från alla de förnumstiga esteter som inte ser längre än vad näsan räcker. Usch och Fy! säger de som tror sig begripa. Föredrar de kanske nåt kolkraftverk, där man kan se hur den svarta röken slingrar sig mot himlen. Eller vill man ladda fler reaktorer? Men inte skulle väl Daudet kunna skriva brev från en reaktor?
Är det något som förfular naturens linjer må man ta i betraktande kyrkspirorna med sina tockar och gällen som så oförskämt tränger sig på och pockar på uppmärksamhet i livets alla skeden.
Vi behöver vindkraften. Med vinden flyger draken. Med vinden seglar skeppet - och med vinden laddas batterierna. Är det någon mer än undertecknad som sett Kommunens kung och drottning av Simrishamn ladda batterierna med vindens hjälp. Till höst är det ju val. Rösta på vinden!
Leif Nelson
