New Order

(London/Warner) Undrar hur Joy Division hade utvecklats om inte Ian Curtis hade tagit livet av sig? Det får vi aldrig veta. Det är ingen idé att spekulera. Men utan denna tragiska händelse hade aldrig New Order existerat. Hur som helst: För alla som inte vet kan jag berätta att New Order, var ett av 80-talets två viktigaste band i Storbritannien (det andra var The Smiths, och båda banden kom från Manchester, om någon undrar). Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara vad New Order betytt, för musikens utveckling, eller för den delen: för mig själv, utan att spränga mitt hjärta i bitar. Ett lika osannolikt som motsägelsefullt band som lyckats på sina egna villkor, och det hade krävs en extra helgbilaga om jag skulle räkna upp alla band som inspirerats av dem. De är och förblir unika. Inget annat band skulle ens komma på tanken att ha en sångare som Bernard Sumner. Eller en basist som Peter Hook, som istället för ett konventionellt basspel väljer att glida upp och ner längs strängarna och skapa egensinniga melodier. Eller en trummis som spelar som en hyperstressad kassörska och en keyboardist som bara står där och ser... ja, sådär alldagligt allvarlig ut. New Order letade efter Lou Reed, men fann istället Donna Summer, och spelade in tidernas mest sålda tolva, "Blue Monday", som tillsammans med "True Faith" och "Crystal", återfinns här är i originalversioner. Schas iväg till skivhandlaren. Bums! En oumbärlig historielektion från ett band som gör dansmusik med en anarkistisk punkattityd.