Nöjeskrönikan: Hemma hos-kvällar med mörkrets furste
Ozzy, en gång en man som omgavs av kitsch-skräckig mystik, stapplar omkring med uppsatt hemmafruhår och tom blick, snubblar över någon av de miljontals hundar och katter som befolkar Beverly Hills-villan, kastar skinkstekar på grannarna och gnabbas med sin hundtokiga fru och sina festsugna, bortskämda barn. Antalet svärord per minut är fler än bastrumsdunken i en discolåt. Och det märkliga är att pappa Ozzy, med sina gamla krigsskador från decenniers missbruk av droger och decibel, förefaller sundast i hela hushållet. När familjens hundar orenar husets alla vrår är han den ende som tänker på lösningen att kanske skicka ut djuren utomhus ibland. Medan resten av familjen på sant Hollywood-manér ringer efter en hundterapeut. Identifikationsfaktorn, ett ämne som alltid intresserat mig mycket lite när de gäller underhållning, är lika med noll. Det går inte att leva sig in i hur det är att vara en rik rockstjärna med dysfunktionell familj, i en villa stor som en färjeterminal och prydd med ett grinande djävulshuvud ovanför porten. Familjen Addams på syra. Även om Ozzy besitter en del självironi är ögonblicken av oavsiktlig humor många, och hårdrocksparodin "Spinal Tap" aldrig långt borta. När Ozzy får se upplägget för sin nya show gnyr han lite lagom hjälplöst, likt en man som slutligt förlorat kontrollen över den dokusåpa som ska kallas hans liv: "Fan, inga såpbubblor! Jag ska ju för helvete föreställa mörkrets furste!". En annan gammal skräckmästare, Christopher Lee, har enligt ryktet erbjudits en roll i Harry Potter del 3. Men är det någon mer än jag som sätter sig upp och tycker att liksom hallå, typ, liksom, börjar det inte bli lite pinigt nu? Inte nog med att de parallellt lanserade storfilmerna "Sagan om ringen", "Harry Potter" och nya produktionslinjen av "Star Wars" är trilogier och baseras på likartade historier - gulligt småfolk ger sig i kast med magiska farligheter - ska de nu också ha samme man i rollen som "klok, möjligen elak trollkarl med vitt skägg"? Lee är ju trollkarlen Saruman i "Ringen" och skurken Count Dooku i "Klonerna anfaller" (redan där genomför han för övrigt en magisk kamp med lille gröne good-guyen Yoda, blixt för blixt identisk med ringen-fajten mellan Saruman och good-guyen Gandalf). Nu skulle han alltså dessutom ersätta avlidne Richard Harris som professor Dumbledore i "Harry Potter och Azkabans fånge" som börjar spelas in nästa år. Ni kan hoppa upp och sätta er på att Potters lille gröne, fule och data-animerade alf Dobby dyker upp igen där, lika säkert som ni kan plocka fram filofaxen och boka in ett möte med lille gröne, fule och data-animerade Gollum till fortsättningen av "Ringen". Och, för att leta ytterligare kopplingar, har vi månne några små, gröna, fula dataanimerade figurer i "Stjärnornas krig"? Just det: Man skulle inte kunna svänga en påk utan att träffa en hel flock. Och detta, mina damer och herrar, sker i filmer som gärna slänger sig med ordet "fantasy". Nu har förstås Christopher Lee dementerat att han skulle ha erbjudits rollen. Det avskriver jag, med en cynism som känns mig lika ovan som oklädsam, med misstanken att det uppenbarligen pågår hårda löneförhandlingar mellan Lee och filmbolaget. Så en läsarreaktion: En viss Helena F anför att Torssons låt "Det spelades bättre boll" visar att min tes om att idrott och musik inte hör ihop inte håller. Jag skulle vilja hävda motsatsen. Men det är vad jag vill, det, och en eller annan gång tvingas jag med lätt besvikelse konstatera att universum inte är helt och hållet inrättat efter mina önskemål. Lars Thulin är nöjesskribent på Allehanda och jublar över att julmusten är tillbaka.
