Nöjeskrönikan: Ingen undgår mobiliseringen

I regel hoppar jag på ny teknik en generation efter - och då menar jag teknisk generation, inga insinuationer tack. Då har grejorna blivit av med barnsjukdomarna, tekniknördstämpeln har flagnat och priset är dessutom halverat. Men i takt med att Telia monterar ner sina telefonautomater på stan har det förr så lättsamma, mobillösa livet blivit allt mer som en GB-gubbes gråtande ökenvandring genom en nedlagd glassfabrik. Det ska dock påpekas att min "mobilisering" inte kom till för att jag önskade det, utan för att min arbetsgivare vill kunna nå mig även när jag låtsas vara onåbar. Tidningen beslöt att förse sina stjärnreportrar med varsin mobil. Ja, och så fick jag en också. Jag läste att det finns 7, 2 miljoner mobilabonnemang i Sverige. 7,2 miljoner! Vi är ju för tusan bara knappt nio miljoner. Det måste innebära att bara spädbarn, senildementa - och så jag - har saknat mobiltelefon. Om inte det är så att landets alla arbetsgivare bedömde det som livsavgörande att pytsa ut tjänstemobiler till precis exakt de anställda som redan hade en privat. Eller två. Vad folk ska med alla vanvettiga mobiltjänster till begriper jag inte, och inte heller varför de ofta ägnar dem sådant otillbörligt intresse. Inte nog med att de gärna går runt och stirrar förhäxat på dem på stan, kelar med dem på bussen eller sover med dem under huvudkudden. De kan dessutom dra upp dem mitt i det öronbedövande bullret på en rockkonsert, och börja gulla med dem som vore de tamagotchis som behöver matas, rapas och klias på magen. Eller börja SMS:a med koncentrationen hos en hund som tömmer sin matskål. Sedan har vi de som plötsligt känner telefonvibrationer mitt under en konsert, fem meter från en högtalare så stor att de skulle kunna förväxla den med en hiss, om de bara tog en öl till, och ändå ska trycka på den gröna knappen och vråla "VA?". Visst kan man ringa en kompis som inte kunde gå på konserten, så att han får höra en snutt av sin favoritlåt. Men vad är egentligen poängen? Sadism? "Det är otroligt bra, och fantastisk stämning här! Vad håller du på med, förresten? Jaså, du sorterar strumpor?". Mobiltillverkarna böjer sig baklänges för att hitta på extra attiraljer, och kommer upp med idéer som får en vanlig kund av tänkte-väl-kanske-ringa-ett-telefonsamtal-då-och-då-typ att baxna. Vem behöver exempelvis telefon med kaloriräknare, ficklampa, faxmodem eller röstaktiverad radio? Jag sitter inte och hittar på här, de funktionerna finns. Ändå säger de att telebranschen är i kris och att fler människor måste förmås att utnyttja teletjänster. Annars kommer Norrland snart att bli lika tomt på call-centers (som vi säger på ren svenska) som på vargar, ripor och samisk urbefolkning. Men en finess har konstruktörerna inte tänkt på. Låt mig bjuda på en idé som kan knäcka marknader som en slägga i glasstårtan. Så här: Jag vill kunna sitta i min bil, eller på bussen eller var som helst, rikta min telefon mot ett annat fordon och genom en knapptryckning nå föraren eller någon annan jag pekar på - utan att ha en aning om numret. På så vis kan man mitt i brinnande trafik tala om för folk vilka besinningslösa, borde-vara-körkortsbefriade galningar de är, utan att behöva krångla med bilregister eller nummerupplysningar. Eller så kan jag ringa till tredje våningen i hyreshuset mittemot, till grannen som spelar Vikingarna med öppet fönster, och tala om för honom vilken besinningslös, borde-vara-stereobefriad galning han är. För denna banbrytande idé väntar jag mig bara blygsam ersättning. Jag nöjer mig med att konstruktören döper tillbehöret till "Thulinknapp". Som i "Ah, den nya modellen har Thulinknapp, då vill jag mer än gärna byta upp mig!". Ja, och kanske en eller annan miljon på banken, det har ju ingen människa dött av. Lars Thulin har knappat in "Hylands hörna" som ringsignal nästan helt själv.