Nöjeskrönikan: My name is Thulin - Lars Thulin
Det kunde väl vara värt en gyllene pistol, kunde det inte? I dag har nya "Die Another Day", den tjugonde officiella filmen, svensk premiär. Den lär få actionfantasterna att flockas med tungorna hängande ute. Jag såg den faktiskt häromdagen, på en rödögd morgonvisning utan någon som helst glamour eller guldmålade brudar i sikte. Men jag kan inte yppa något. I så fall skulle jag ju bli tvungen att döda er sedan. I bokstavsordning - med Tidningsbärarnas prenumerantregister i näven. Jag får nöja mig med att konstatera att varumärket Bond (352 miljoner dollar drog senaste filmen in) får en ny vitamininjektion av hisnande jakter med svävare, isjakt och surfbräda (!). Samt att årgång 1961 av champagnemärket Bollinger, till allas lättnad, fortfarande finns i lager på välsorterade lyxhotell. Okej, en del kan jag nämna. Att Halle Berry är med som agenten Jinx visste ni redan, och det är en av filmens behållningar. Att Madonna är med som fäktinstruktör i några rutor visste ni kanske också, samt att hon gjort den rätt kyliga titellåten. Men till min förtjusning spelas även punkklassikern "London Calling", låt vara 23 år för sent. Men det har ni inte hört från mig. Själv är jag egentligen mest förtjust i Bondfilmernas vinjetter. Och det beror inte på att är fulla av lättklädda damer - en misstanke som också, och lika felaktigt, brukar luftas när jag avslöjar att jag gillar konstsim, som en av få idrotter som kan hålla mitt intresse i längre tid än det tar för min skugga att dra sin fjärrkontroll. Nej, Bond-vinjetterna är helt enkelt en utsökt aptitretare, en liten film i filmen, en rockvideo där det handlar om att dra uppmärksamheten så långt bort som möjligt från vem som har gjort cateringen. Här bryter nya "Die Another Day" ny mark. Den har inte bara en av de snyggare vinjetterna, fylld av dataanimationer, skorpioner och eeh? ja okej, kvinnokroppar i eld och is. Den är dessutom en del av handlingen. Medan ni, kära biobesökare, småsnaskar på biogodiset framlever Pierce Brosnan 14 månader i fängelsehåla under sträng tortyr - vilket resulterar i att han börjar likna en bror till Tom Hanks i "Castaway". Vem är då den bäste Bond-skurken genom tiderna? Ja, namnkunnigast är otvivelaktigt Auric Goldfinger, vars febriga plan var att smitta ner USA:s guldreserv med radioaktivitet och orsaka kaos i världsekonomin. En Bond-skurk som inte eftersträvar världsherravälde - minst - och bär ett eller flera kärnvapen nära kroppen är en velourmes. Och ingenting annat än botten- och hämningslös ondska funkar i Bonds smoking-svartvita värld. Vit angorakatt i knät är däremot valfritt. Bondskurkarnas Bondskurk är och förblir dock den rullstolsbundne Blofeld, mystisk ledare för en spionorganisation som ser världsherraväldet som en ren biprodukt av nöjet att få dela upp James Bond i så många små bitar som möjligt. Det finns alltid en eller flera härliga sidoskurkar, och till mina favoriter hör Mr Kidd och Mr Wint från Diamantfeber. Dessa Dupontarnas onda tvillingar var något så kuriöst som homosexuella lönnmördare, alltid redo att mörda med ett artigt leende. Dessutom gillar jag dvärgen Nick-Nack i "Mannen med den gyllene pistolen". Och Oddjobb, förstås, den pricksäkre Goldfinger-skummisen som skulle ha vunnit precis alla tivolinallarna på vilket nöjesfält som helst med sin frisbee-hatt. Däremot blev jag aldrig biten av Richard "Jaws" Kiel, två-och-en-halvmetersmannen med ett leende som han numer hade fått checka in i bagageutrymmet på flygplatser. Bondbrudarnas Bondbrud måste vara antingen Ursula Andress, för att hon var först, eller Honor Blackman som den oöversättliga Pussy Galore i Goldfinger. Okej, hon går att översätta, men jag nöjer mig finkänsligt med att nämna att galore betyder ungefär "massor", "i överflöd". Här ligger i alla fall Jinx bra till - så bra att Halle Berry lär vara på gång med en alldeles egen Jinx-film. Denna krönika kommer att självförstöras om tjugo sekunder. Lasse Thulin har rätt att döda en sufflé.
