Om själsligt fastfrusna människor

Det är en - för honom - främmande värld. En spansk forskare gästar - som professor i spansk litteratur - under två år Oxford. Han har svårt att finna sig tillrätta. Han går långa promenader och känner snart den lilla stadskärnan lika väl som den trista heltäckningsmattan i tjänsterummet.

Han upptäcker efter en tid de utomordentliga antikvariat som finns i staden, och med viss frenesi jagar han ett antal udda, nästan okända brittiska författare av minst sagt skiftande kvalitet - bland annat walesaren Arthur Machen och den kufiske John Gawsworth (pseudonym för Terence Ian Fytton Armstrong). Hans känsla av ensamhet växer och snart betraktar han soppåsen som det enda säkra tecknet på att han lever ett liv. Den fylls. Han måste med viss regelbundenhet bära ut och slänga den och sedan sätta i en ny påse i sophinken. Det är ett tecken på att ett liv - trots allt - levs i den lilla lägenheten i det pyramidformade gamla huset.

Den spanske författaren Javier Marías - som romandebuterade redan som sjuttonåring 1971 med Los dominios del lobo- tillbringade i början av åttiotalet två år i Oxford.

Romanen Alla själarblev hans skönlitterära sam-manfattning av vistelsen. Den har nu kommit i följsam och tonsäker svensk översättning av Karin Sjöstrand.

Vad som bär Alla själarframåt, om än på vindlande och lätt omständliga omvägar som självfallet liknar de akademiska turernas preciösa uppblåsthet, är den märkliga förbindelsen med Clare Bayes, också hon lärare vid universitetet liksom hennes make Edward.

Den spanske gästprofessorn - alltså berättarrösten - faller tidigt för hennes skönhet (vid en av dessa monstruösa middagar vid high table), men kanske främst för hennes blick, så obrittisk genom att den verkligen vågar se andra människor. Han får senare veta att Clare, diplomatdotter som hon är, vuxit upp utomlands, bland annat i Egypten. De inleder en kärleksaffär, smyger in på hotellrum för snabba stulna stunder i sänghalmen.

Grundproblemet för denspanske gästprofessorn - bortsett från att han har utomordentligt svårt att vänja sig vid de brittiska umgängesreglerna och andra säregna vanor - är att han har alldeles för litet att göra. Han är sysslolös. Han känner sig överflödig och driver därför omkring på gatorna och - vad värre är - i sitt eget liv. Främlingskapet skapar ett vakuum, men skärper också iakttagelseförmågan.

Javier Marías frossar i skildringar av akademikernas excentriciteter, deras besatthet av det förflutna, han finner Oxfords många tiggare besynnerligt aggressiva i sin stolthet - de liksom vägrar att tigga men förväntar sig ändå att få en slant av förbipasserande.

Alla själarär roman med många bottnar. Den handlar om ensamhet och isolering, om själsligt fastfrusna människor som olevande rör sig genom sina minnen, om den förbjudna kärlekens höga pris, om akademiska perversioner och - elakt och befriande fördomsfullt - brittisk inskränkthet.