Pianoafton med Hans Pålsson
Kvällen var förföriskt skön och vinden sommarfläktade behagligt genom konsertsalen när Hans Pålsson vid flygeln stegrade närvarokänslan med ett rikt och välkomponerat program. Lyssnarstämningen skruvades upp och dramatiken i spelet framkallade en medkännande vakenhet. Kvällens komponister föreföll så närvarande genom Hans Pålssons insiktsfulla spel. Som pianist har Pålsson alltid något mer att säga med sitt spel än de flesta pianister.
Den mäktiga inledningen till Bachs c-moll-partita, som sannolikt inspirerade Beethoven till att påbörja sin Patetique-sonat med samma tonart, angav tonen för denna konsert; spänningsladdad dramatik från början till slut fast med meditativa och rofyllda mellanspel. En pulserande livsglädje präglade tolkningen av detta verk. Så följde tre fristående och rätt sällan spelade verk av Mozart: en sonatsats i g-moll, en menuettsats från 1790 med djupt originella och framåtsyftande dissonansupplösningar som måste ha cockerat mästarens samtid. Den följande giggen gick i ännu högre grad i samma tonartsupplösande riktning med ideliga "regelbrottsliga" utvikningar. Kvällens dramatiska höljdpunkt blev dock tolkningen av ett preludium med efterföljande fuga i ess-moll av Dimitri Sjostakovitj. Grund-stämningen i preludiet tycktes vara protest mot förtryck som bara kunde mötas med knutna nävar i fickorna. Fugatemat strålade däremot fram med ett försonande lugn. Slutnumret gick i samma dramatiska tecken; Beethovens 15 variationer op 35 där tonsättaren använder en av sina egna favoritmelodier: Finaltemat i hans tredje symfoni, den så kallade Eroican, en hjältesymfoni, som en av Napoleons generaler, Jean-Baptiste Bernadotte gav Beethoven uppslag till. Alla 15 variationer fick trots sin kontrastrikedom en avklarnad och enhetlig tolkning. Den avslutande magnifika fugan spelades med glansfull bredd och lyskraft. Som extranummer spelade Hans Pålsson mellansatsen ur samme tonsättares B-dursonat op 22, ett adagio con molta expressione, med beethovensk värme och uttrycksprecision.
Ingvar Wickander
