Roxette

(EMI/Capitol) I ett försök att återerövra den amerikanska marknaden ger Roxette ut två samlingsalbum: Ett med ballader, "The Ballad Hits", och ett med poplåtar som kommer att ha den fantasieggande titeln "The Pop Hits". Och, tja, varför inte? Lyckas de greppa alla Pretty Woman-nostalgiker over there, så är det inte omöjligt att plattan blir en klättermus på Billboardlistan. Här hemma då? Myspys i juletid och en intensiv marknadsföring i TV4, så lär den ligga under granen i en hel del svenska hem den 24:e nästa månad. Man kan tycka vad man vill om Gessles eviga stölder, och det gör man ju, själv bryr jag mig inte om hur mycket han än tjuvar, däremot upplever jag hans låtar fullt jämförbara med växthusodlade blommor: riktiga, men ändå inte "riktigt" riktiga, om ni förstår vad jag menar. Låtarna är utstuderade. Beräknade. Polerade. In i minsta detalj, utan något som helst utrymme för varken spontanitet eller spelglädje. Det handlar enbart om Big business. Sånt stör mig. Jag ska inte trötta er med analyser men ta bara en sådan sak som ljudbilden. Amen, herregud! Det låter likadant oavsett om det 1987 eller 1997. Ska de gå vidare är det hög tid att ge Clarence Öfwerman en lång semester och skicka hans sura syntar till fjärrvärmeverket. Men nu... Nä, det här håller inte ett varv till.