Showen ställer sig i vägen för tangon
En dansbandskung i billig vit kostym spelar varannan damernas och varannan herrarnas med sitt dragspel på scenen. Det bjuds på foxtrot, vals och tango. Vi ska föreställa oss 50-talets dansbanesverige. En paljettprydd dam dansar fram längs med mittgången på biografen Scala. Hon sprudlar av passion, hon sjunger och steppar till en dramatisk tango med fyndig text. Det är Tangotantens första konsert på Scala i Ystad och med sig har hon Tord Sölvesson, som denna söndageftermiddag har förvandlats till orkesterledare på den fiktiva dansbanan. Tillsammans underhåller de på klassiskt vis med charm, roliga historier, kostymbyten, tokigheter och musik medhög igenkänningsfaktor, i alla fall om man är född på 1940-talet eller tidigare.
Det blir kära återseenden för majoriteten av publiken som är mogen nog att komma ihåg Siw Malmkvists vinst i melodifestivalen 1959 med låten Augustin. Publiken stämmer in i en försiktig men gemytlig allsång i refrängen,"Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär". Stämningen på Scala är intim. Inga strålkastarljus skiljer publiken från artisterna. Vi kan alla se varandra och showen är mitt bland oss. Publiken dras med, gestikulerar och sufflerar om Tangotanten glömmer texten.
De starkaste ögonblicken är när musiken får plats i allt spektakel, när de två dragspelen ljuder stark i salongen. Bitar av tango som sjungs på finska blir så djupt melankoliska att en promenad i ensamhet, genom djup granskog när man just blivit lämnad av den man älskar, verkar muntert i jämförelse. När Tord Sölvesson sjunger Mikael Wiehes Tangoom hur han ser sin hustru dansa, "hur hon sakta glider fram, under sänkta ögonfransar, tätt sluten i hans famn", börjar jag på riktigt intressera mig för det musikaliska uttrycket i tango.
Tyvärr inträffar dessa tillfällen för sällan. Publiken ges inte utrymme att andas i föreställningen, och det känns nästan som om artisterna är rädda att folk i salongen ska tröttna. Anekdot följs av potpurri som följs av kostymbyte och sen dans. Och krokarna som läggs ut för att binda samman föreställningen känns ofta långsökta. Det blir omotiverade hopp från det ena till det andra.
Budskapet är klart; det går att älska tango i alla former, man mår bra av tango, det är roligt, fantastiskt – meningen med livet är tango. Men artisterna vill berätta allt på så kort tid.
Det är härligt att se passionerade artister som generöst bjuder på sig själv. Men den bristande dramaturgin och det haltande skådespeleriet gör att showen snarare distraherarfrån det som verkligen skulle kunna ge publiken något, tangon.
