Slapstickkalas i knäklafs

Sådärja, nu känner man igen sin svenska sommar – och Roskildefestivalen.

Enligt legenden är varje år på Roskilde "det där året som det regnade så mycket". Historierna blir bättre då. Men nu har någon glädjelös kalenderbitare tydligen kollat att det inte stämmer. Det är bara vart tredje år som det hällregnar, och Nordens största rockfestival förvandlas till ett musiksatt EM i gyttjebrottning. Och i år är det vart tredje år.

Jag minns festivalåret 1984 – eller var det 85? Det var i alla fall det året det regnade så mycket – när det knädjupa klafset bubblade i takt till Lou Reed, och man förutom nakna gyttjefajter kunde se klungor av folk stå kring ett ölstånd och liksom vissla oskyldigt och låtsas som om det regnade. Vilket underlättades i viss mån av att det faktiskt gjorde det.

När någon som var oskyldig på riktigt, annat än ur strikt lutheransk synvinkel, köpt en öl och börjat trava iväg kunde folksamlingen inte hålla sig från ett stegrande mummel, inte utan en biton av skadeglad förväntan. De visste ju – somliga av egen, bitter erfarenhet – något som ölbäraren inte visste. Nämligen att det på en viss plats i gyttjeklafset dolde sig en håla, så djup att den som trampade däri ohjälpligen förlorade balansen, spillde ut sin öl och i bästa fall – ur publikens synvinkel – föll raklång i lervällingen med ett ljudligt "aargh!" och ett dämpat "schluffs!". Följt av hjärtliga applåder.

Det var taskigt. Men de som föll i blev alltid hjälpta upp och fick lite ölskvättar i sitt glas, om de hade lyckats behålla det. Fast först blev han/hon grundligt utskrattad, förstås. Men de tröstade sig med att själva ställa sig och vänta på nästa offer.

Detta trick tillämpas även på årets festival, läser jag i min varma och torra vrå, eftersom jag stannat hemma i år och ber att få tacka försynen speciellt för det. Men det är lite fusk att gräva gropar med flit. Ni vet vad de säger om folk som gräver gropar åt andra, eller hur? Just det. De ska ha timpeng, ob-tillägg och semesterersättning.

Själv tänker jag luta mig tillbaka och njuta inte bara av rapporter från Roskilde utan även ett nytt kändisspektakel: Live Earth, som ska rädda både världen och en drös avdankade artistkarriärer. Galan är startskottet för en satsning kallad SOS, Save Our Selves – nej, jag hittar inte på det här – och det får väl sägas vara den mest öppenhjärtiga och ärliga välgörenhet som någonsin idkats.

Nå, man ska inte vara cynisk. Då blir man lätt tidningsreporter. Live Aid 1985 samlade in 50 miljoner pund, närmare 150 miljoner om man räknar skivförsäljning, actiondockor av Bob Geldof med mera.

Och om inte de feta och rika länderna i G8 håller löftet efter Live 8-galan 2005, nämligen att fördubbla stödet till det fattiga Afrika till 2010, så föreslår jag att vi samlas allihop på vita husets gräsmatta. Ta med spade, för här ska grävas gropar.

Lars Thulinpåminner om att det är bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja.

lars.thulin@allehandasyd.se