Spela över eller bli överspelad

Att de säger så hävdar vissa beror på att skådisar som inte tillhörde de allra skarpaste knivattrapperna i lådan, inte hade råd med stiliga sminkborttagningsmedel utan använde vanligt enkelt grisfett, precis som du och jag hade gjort.

Andra skyller på cockneydialektens stolta ovana att kasta in ett "h" framför inledande vokaler, som i "hamatörer". Åter andra hävdar att det har med Hamlet att göra, en roll till vilken många vill känna sig kallade men få rimligen kan vara utvalda.

I alla fall, som publik har man fått utstå många prövningar, och det är sannerligen inget jag ens vill att vi ska skoja om att skämta om. Men ibland blir överspelet så vilt att det blir rätt. Här är de fem bästa. Och då räknar vi inte komedier, där tvärtom den sällsynta frånvaron av överspel bjuder den största fräschören.

5:Ernst-Hugo Järegård som svenske läkaren Stig-Helmer i von Triers Riket. Ernst-Hugo kunde spela över med finess. Aldrig glömmer vi hur han indignerat hänger över toastolen (filmad inifrån), konstaterar att hans efterlämningar har förvekligats och hytter med näven och vrålar så saliven sprutar: "dansk-djävlar"!

4:Nicole Kidman som cancanprimadonna i Baz Luhrmanns Moulin Rouge.Eller Ewan McGregor. Eller, vid närmare eftertanke, valfri aktör i vilken som helst av Luhrmanns larger-than-life-filmer.

3:Brad Pitt i De tolv apornas armé.Pitt skrattar nervöst och staplar upp ett apberg av tics i rollen som skvatt galne rikemanssonen Jeffrey Goines. "Det finns inget rätt, det finns inget fel, det finns bara den allmänna åsikten".

2:Gary Oldman som rymdskurken Zorg i Bessons Femte elementet. Oldman är en pålitlig överaktör, alltid njutbar när han sätter tänderna i en roll så blodet stänker på väggarna.

1:James Dean i Öster om Eden. Eller Rebel without a cause. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker - men det hjälper, förstås - för att misstänka att Deans tidiga död hade att göra med hans vana att utsätta medskådisar för känslosamma vulkanutbrott och lunchrastlånga förlängningar av scener som skulle ha varat i tio sekunder. 1955 ansåg ju de flesta skådisar att det som står i manus är väl det som gäller och någon jävla ordning får det väl vara även i ett teatersällskap.

Tursamt nog för dem var det oförstående Dean i regel krävde som motreaktion - och det fick han, i multum. Plus, faktiskt, en Oscar.