Succén ros i hamn
Jesuskomplexet har han redan vart inne och nosat på som dyrkad kärleks- och förståelsepredikant i the Ark. I intervjuer har han kallat Jesus Christ Superstar för det bästa musikdramatiska verk som någonsin skrivits. Dessutom har han stått på Malmö Operas scen tidigare. Så om det är någon svensk rockstjärna som förtjänar att få spikas upp på korset kväll efter kväll så är det väl Ola Salo.
Och bortsett från kläderna är Salos Jesus en frälsare för 2000-talet. En predikant i en nergången storstadsdjungel, där Jerusalem förvandlats till en korsning mellan en sönderfallande betongförort och tunnelbanestoppet som gud glömde. Allt är rostigt, fult och skevt, åsnan är en kundvagn och stadsvakterna motar bort jesusdemonstranter med brandsläckare och batong. Det illvilliga prästerskapet med sina kostymer i krossat sammet påminner om en grupp bankdirektörer, som ser sina bonusar och sin kontroll över småspararna hotas när den nye katten Jesus kommer till stan. Och när Jesus rensar upp i templet, så är det inte marknadsstånd han välter över ända. Det är slaktbänkar i långa rader. Hans lärjungar kunde ha varit plockade direkt från gatan utanför, att döma av deras kläder. Ett par lumparkillar, en datanörd, några ekoflummare, en muskulös rastakille. Och så Judas i utsvängda jeans, kulturkavaj och vältränad tvättbräda.
I Salos tolkning har Jesus svalt sin egen stjärnstatus med hull och hår. Han låter sig villigt berusas av lärjungarnas dyrkan, snubblar påtänd av deras kärlek ner i en fluffig fåtölj och blir masserad med oljor av den undergivna groupien Maria Magdalena. Medan Judas tittar på, allt mer kluven mellan avsmak, kärlek, svartsjuka och besvikelse. Det är Jesus som bandets stjärna och Judas som kompgitarristen som ser sin gamle vän och förebild tappa perspektiven i berömmelsens dimmor. Glömma att de en gång hade ädla syften. Budskap. En politisk agenda.
I inledningen tramsar Salo också nästan bort tyngden i rollen. Han larvar sig framför Maria, lägger benen i kors och är allmänt fånig. Men när skiten träffar fläkten, och gullandets tid är förbi, så reser sig Salo, lägger i överväxeln och sätter full kraft bakom sin roll. Sammandrabbningen mellan Judas och Jesus vid den sista måltiden blir precis den explosion av heta känslor och höga falsettskrik man hoppats på. När Salo efteråt sjunker ner på knä, och alldeles utpumpad sjunger en gripande Getsemane, då ror han också succén i land.
Men han hade aldrig klarat det utan en så lysande sparringpartner som Patrik Martinsson i rollen som Judas. Martinsson inte bara brädar Salo i sångduellerna, han pumpar dessutom Judas så överfull med känslor och vitglödgad energi att det läcker över på hela uppsättningen. I Martinssons tolkning förstår man verkligen vilken överjävligt besvärlig rävsax Judas fastnat i.
Och Lars Humbles insats som Herodes, ja, den måste helt enkelt ses. Under några hysteriska minuter stjäl han hela showen.
Att sedan Ola själv översatt texten ger både plus och minus. Ibland tycks pennan ha dansat av inspiration, och sångerna fylls med skarp humor och nutidssatir. Andra gånger tyngs orden av nödrim och ansträngda meningsbyggen. Men fullträffarna är fler än stolpskotten, och Salo kommer undan med hedern i behåll även här.
Nu vill det bara till att Oskar "Moto Boy" Humlebo, som lite otippat sitter med sin elgitarr i orkestern, tar sitt ansvar som rockstjärna och får både band och orkester att skruva upp volymen några snäpp. För nog kan man ösa på med några decibel till, även i ett operahus.
