Sveriges metalmecka gungar loss
Väldigt lämpligt är att Sveriges största festival för Hårdrock och Metal hålls just här, på en pir mitt i centrala Göteborg. Piren i sig heter frihamnen, men fråga en göteborgare så får du garanterat svaret Bananpiren.
En laddad och förväntansfull känsla ligger över de svartuniformerade besökarna i kön som ringlar sig mer eller mindre hundra meter bort från entrén. Men med ett så starkt artistpåbud är allt annat att vara negativ. De levande legenderna Slayer, som satte standarden för det som kallas Trashmetal på 80-talet och som fortfarande levererar samma tyngd både musikaliskt och kroppsmässigt, är stora dragplåstret i årets upplaga. Ett band som tydligt och oh så brutalt vägrar att ge upp och självdö. Andra giganter som vars namn pryder Metaltowns planscher med stora bokstäver är svenska Meshuggah och amerikanska Mastodon och Machine Head. Det var lite mummel i leden över att Stone Sour ställde in sin spelning, men att de blev ersatta av Mastodon höjde humöret på de flesta.
Först ut att inviga Festivalen var Candlemass. Paradoxalt att festivalens mörkaste band inleder mitt på ljusan dag, det gör dock inte så mycket. Candlemass har utrustats med en ny sångare vid namn Robert Lowe som axlar gamla sångaren Messiah Marcolin tunga kåpa. Det gjorde han bra även om det märktes att han var nervös.
Nu när festivalen kommit igång hade ingen några som helst problem med att hålla humöret uppe. Vackert väder var en stor bidragande faktor som arrangörerna har haft tur med de senaste två åren. Även det faktum att det har organiserats om en hel del bidrog till de glada humöret. Det fanns nu fler bajamajor, fler ställen att proviantera på, fler ställen att inmundiga den köpta provianten och ett smart system med pant på ölglas som fick folk att röra på sig istället för att trängas i det svettiga öltältet. Det ska dock nämnas att man fick punga ut med 70 kr för sin första öl, vilket inte kan kallas en överkomlig summa, men med glaset kvar kostade påfyllningen 50 kr.
En mycket lyckad festival må jag säga, med 12 000 personer på plats kan man nog inte kalla det något annat än en succé. En festival som bara växer och växer och som även utökats med systerfestivalen Pier Pressure.
Ill Niñoär bland de första ut och släpper lös det latinamerikanska vilddjuret de bär på. Trots plant ljud och svårigheter med sångarens mick levererar detta band finfint metalgung. Om(!) de bara kunde släppa det nästan Linkin park-plagierade bitarna i många låtar. Annars är det såhär det ska prestera. Snyggt.
Betyg: 3 / 5
Raised Fistinleder hela spelningen med att berätta om hur mycket de har rest, hur lite de har sovit och hur slutkörda dom känner sig. När de inte påminde oss om det faktumet kunde man bara tro motsatsen. Vilken energiexplosion! Mäktigt bra och massor med inlevelse och livekänsla som får en att aldrig vilja sluta lyssna.
Betyg 4/5
Mastodonhittar man inte var som helst och när man gjort det vet man att man hittat något speciellt. På sådana här tillställningar sticker det här band ut nåt så fruktansvärt med ett så eget sound. Gunget, komponeringarna, rytmerna, allt finns där och man vet att något stort är på gång.
Betyg: 4/5
Slayerär inte något man kopplar ihop med ord som överraskande, nyskapande eller intressanta. De var de kanske för 20 år sedan. Nu känns allt bara som en upprepning av en upprepning som helst skulle stannat i någon kista någonstans. De är levande legender, men det här var mest tråkigt.
Betyg: 2/5
Jonatan Åstrand
