Tatueringar och diabetes

Överdimensionerade jeans, iskalla blickar och bråk i matkön. Cigaretter som hårdvaluta, tuffa smeknamn och gruff på basketplanen. Nej, den här krönikan handlar faktiskt inte om den svenska högstadieskolan utan om den mycket lovande fängelseserien Prison Break, som har börjat gå på trean.

I väntan på att den tredje säsongen av The Wire drar igång på SVT, får Michael Scofield, John Abruzzi och de andra i Prison Break stå för underhållningen på måndagskvällarna. Om man nu gillar fängelsegenren, det vill säga.

Näst skräckfilm är det förmodligen just fängelsefilm som är den genre som bjuder på flest klichéer och minst överraskningar. Det finns tre anledningar till att det är så. För det första är rummet begränsat – de som sitter på fängelset kan inte när som helst göra en avstickare till en klubb, en hockeymatch eller ett spa. Alla scener utspelas i cellen, på rastgården, i matsalen eller hos fängelsedirektören. För det andra kan internerna inte göra mycket annat än att äta, styrketräna, röka, spela basket (eller fotboll om filmen utspelas i Europa) och bråka med varandra eller med vakterna. För det tredje finns det bara en sak som förenar alla filminterner – man vill rymma. Och rymma från ett fängelse kan man inte göra på hur många sätt som helst.

Självklart är också Prison Break fyllt av klichéer. Redan under de första två avsnitten kunde jag pricka av följande:

- en huvudperson som vill rymma

- oskyldigt dömda interner

- gäng med hårda namn som "äger" olika delar av rastgården

- rasmotsättningar som så småningom leder till upplopp och ond bråd död

- hiphop-musik varje gång kameran riktas mot de färgade internerna

- ett obligatoriskt knivas-ihjäl-i-kön-mord

- ett utomhusgym (imponerar alltid på mig)

- en lite äldre mästertjuv som enligt legenden har några miljoner dollar gömda någonstans utanför murarna

- en luttrad och okrönt fängelsekung som man bör hålla sig vän med (i Prison Break förtjänstfullt spelad av Peter Stormare)

- en fängelsevakt som ogillar huvudpersonen

- en fängelsechef som tänjer på reglementet

Men det gick också att uppmärksamma hela två fräscha idéer i Prison Break:

- huvudpersonen vill rymma med hjälp av en ritning över fängelset som han låtit tatuera på sin överkropp

- huvudpersonen låtsas ha diabetes för att få tillgång till sjukstugan (det bästa stället att rymma ifrån)

Så visst, klichéerna vinner som vanligt på poäng. Men då de samtidigt är väldigt underhållande finns det ingen anledning att störa sig på det. Prison Break lyfter fängelsegenren så mycket att man rent av vågar hoppas på att det är dags för en svensk fängelseserie där Leif GW Persson skriver manus, Kjell Sundvall regisserar och Percy Nilsson producerar. I huvudrollen kanske vi kan få se Mikael Persbrandt som fejkar laktosintolerans för att kunna rymma från sjukstugan på Hall.

Christopher Lembketycker att Nyckeln till frihet är den ultimata fängelsefilmen

chlembke@hotmail.com