Trogen nostalgitripp med Waters

Vuxna män grät, ungdomar hypnotiserades och haschpipor trillade ur gapande mungipor.

Åtminstone är det så jag vill tolka reaktionerna över det gigantiska fält som i Roskilde avnjöt Rogers Waters två och en halv timme långa konsert, inkluderande hela Dark side of the moon i svit.

Söndagens sista konsert brukar vara för de inbitna, medan halva publiken samlat ihop sina ölfläckade sovsäckar och dragit. Men för den här upplevelsen – för vilken festivalsområdet speciellt försetts med surroundhögtalare – har de flesta stannat.

I sitt band av studiorävar har Waters samlat sångerskor som Katie Kissoon och PP Arnold, gitarristerna Andy Fairweather-Low och förre Thin Lizzyn Snowy White – plus sin son Harry på klaviaturer.

Nu kuskar de runt Europa med en show man kunde kalla The best of Pink Floyd – en grupp Waters förvisso lämnade 1985 men vars kreativa drivkraft han var under guldåren.

Första halvan består av en dryg timme Watersklassiker – Set the controls for the heart of the sun, Shine on you crazy diamond, Wish you were here med flera – orkestrala, suggestiva och mäktiga redan utan de tiotusenhövdade publikvrål de väcker.

På bildskärmarna föds planeter medan tennsoldater krigar och Syd Barrett flimrar förbi i sin vanliga roll som förlorat geni.

Det är mycket i kopplingen mellan visuella uttryck och atmosfärrik musik som Roger Waters hittar de rätta knapparna att trycka på– med ett associationsrikt bildflöde tycks sångerna nästan oförklarligt laddade. Jag blir lite förvånad över att deras ursprungliga flummighet nu till stor del ersatts av en tidlös kvalitet. Waters samhällskritiska sida får stort utrymme, i synnerhet i nya Leaving Beirut. Genom att vädja till sentimentala känslor gör Waters stormaktspolitiska ifrågasättanden, och kastar ytterligare en humanistisk tegelsten mot muren av maktfullkomliga och repressiva system. Något han gjort länge, utan att få någon större tyngd som samhällskritiker.

Efter paus mullrar det till av inledningsspåret Speak to me från 33 år gamla Dark Side of the moon. Det lyser, det sprakar, det ekar av spökröster och bräkande getter i surroundljud och åsknedslag får marken att skaka. För Floydfans är det en påkostad våt dröm i fyrfärg som har allt – förutom David Gilmour, Nick Mason och Rick Wright. Och möjligen den där stora svävande grisen.

Att Roger Waters gör det här utan sina gamla bandkamrater säger säkert en del om vänskapen mellan dem nu för tiden.

Bitvis stör det mig att allt låter exakt som på skiva, ner till minsta ljudeffekt. Samtidigt är det där utmaningen ligger, när man ska blåsa liv i ett av rockhistoriens mest omsusade verk. Hade fansen inte känt igen "sin" Dark side hade de otvivelaktigt buat.

Och i Roskilde buas det inte. Det jublas.

Lars Thulin

0410-545 20

lars.thulin@allehandasyd.se