Utanför betyder att det finns innanför
Det kan handla om en avtalad tid med en inrättning, ett personligt möte eller en promenad i allmänhet. De allra flesta som vi ser och möter vet vi ingenting om, varken var de är på väg eller deras ärenden.
Däremot kan vi fundera på och reflektera över vad en människa ska med sin resa och gång eller vem som väntar dem. Det kan både vara en vacker överraskning och en ondskefull och svår tilldragelse.
Resa betyder i någon mening ett uppbrott, vi lämnar ett arbete eller ett sammanträde för att resa bort från något och till något annat.
Anna Finneys utställning behandlar denna tematik, människor som reser eller som väntar på att ge sig av. I tunnelbanans konslade ljus möter människor varandra under korta stunder, ger varandra en blick eller ett ord, ser ner, ut eller i en tidning. I ett antal porträtt visar Anna Finney resande människor, en hopsjunken äldre man, en ung kvinnas ögon som flyr ner i golvet eller en ungdomsblick som irrar sig bort.Det är inget myller av människor, ingen trängsel, tvärtom är det en tomhet och en ensamhet som skriker in i tystnaden. Det kommer inga ord från de resandes munnar, om det skulle göra det så tror jag på de tre orden -livet är ödsligt! I en serie gultonade nästan färglösa bilder är de flesta människor levande i nutiden, men det finns undantag.Några bär på ett ansikte komponerat av Rembrandt. Det känns inte märkligt, det känns som det hör till vår nutid, ett ansikte med en samtidskänsla. Både ansikte och kroppshållning andas modernitet, det är ju detta som är storheten och storslagenheten i porträtt av både Rembrandt, Goya och Watteau.
Med detta vill Anna Finney visa på ytterligare en dimension i sitt måleri, resandet och resenärerna rör sig både i tid och rum.Personerna möts i ett gemensamt rum, även om de tillhör olika tidsepoker.
I denna serie i serien är det ett porträtt, som fångar mig och som jag återvänder till, en kvinnas ansikte möter mig i den vanliga kupéscenen, men hon bär inte drag av flykt, utsatthet eller svårmod, hon bär på en längtan och på förhoppningar. Hon är på väg till ett möte med lust och glädje. Jag ser henne med denna längtan, jag vill inte veta någonting om slutet. Jag vill leva med detta ofärdiga.På väg hem från mötet vill jag att ljuset ska lysa på hennes väg och fylla hennes ansikte.
I den stora salen i utställningshallen dominerar två bilder Mot markenoch Ung kvinnai en dröm, den ena föreställer en man som ligger på asfalten, utsträckt i en halv fosterställning, den andra föreställer konstnären själv sovande i en säng i samma ställning. I dessa bilder vidgas begeppet resande till att omfatta andra tillstånd som sömn och vila. Jag ser mannen falla in i sömn, nästan med kramper, på samma sätt ser jag kvinnan utan hot och med avslappning vistas i drömmen. Färgerna visar även på att mitt antagande är sannolikt. Mannens hårt bruna rock och brutalt svartblå grund kontrasterar starkt mot kvinnans färger i vitt och cikoriabått. Även klädernas draperingar visar på ett tillstånd av spänning och ett annat av avspändhet.
I samma rum som bilden av mannen och den unga kvinnan, finns en skrynklig pressad kyrkoman från Rembrandts dagar, men dessutom en man i en bil i en karg och ogästvänlig omgivning.Mannen är beslutsam och vill ge sig iväg, men det finns en hake, bilen saknar hjul.Komplikationen besegrar beslutsamheten och den tydliga viljeyttringen.
Anna Finney visar i sitt måleri på vad en enskild människas liv kan handla om, ensamhet, utsatthet, längtan och drömmar.Vi befinner osspå samma jord, men våra liv ser olika ut och har skilda förtecken. Men vi måste ha tlltro till våra politiker, välfärden ska omfatta alla, både börsmäklare och hemlösa.Eller börjar du liksom jag att tvivla? Anna Finney har en bedövande teknisk skicklighet, se noga på stolarna i tunnelbanevagnen eller på hur kläderna faller i sin drapering och så har hon en narrativ begåvning, att skapa en berättelse med engagemang och samtidskänsla. Jag är imponerad!
