Visst är det väl bröderna Wiehe?

På väg hem från Malmö hörde jag i bilradion att det skulle handla om vilka som kan dölja sig bakom tomtemaskerna. Inte vilka tomtar och masker som helst utan den till tomtar maskerade duon på fotot i boken Skånes rockhistoria.

Och när jag i julas var på fest hos en tidskrift jag medarbetar i blev jag – än en gång! – påhoppad: Vilka är dom? Berätta! Tala om det nu!

Märkligt att så många fortfarande är intresserade av att få reda på namnen bakom en hemlig svensk – ja, skånsk – musikduo som inte åstadkommit fler än ett enda riktigt album och detta för så längesen som 35 år!

Det handlar förstås om Philemon Arthur and the Dung, som 1971 gav ut sin självbetitlade LP och fick en grammis för att ha gjort "Årets bästa LP". Vilket ledde till att grammisutdelningarna upphörde – och inte återupptogs förrän 15 år senare.

Skandal! Philemon Arthur and the Dung kunde ju inte spela! De sjöng falskt och spelade ostämt! Inga riktiga musiker! Kunde det här ens kallas musik?

Resumé: Gärdesfesten arrangerades sommaren 1970. Den progressiva musikrörelsen var nyfödd. Det talades om att Spela själv och på radion sändes programmet Bandet går. Där hördes de första hemmainspelningarna med Philemon Arthur and the Dung.

Också LPn gjordes hemma hos, vill säga på mormors vind. Philemon Arthur spelade akustisk gitarr och dragspel. The Dung hade byggt ett trumset av en kakburk, en kakburk till och diverse brickor plus farmors element. Båda sjöng på skånska.

In kommer Gösta är väl den mest ihågkomna hitten men också Du är min ende vän, Blomman och Henning i sin presenning har blivit skånska popevergreens.

Än i dag fortsätter käbblet. Räcker att nämna duon på en mejllista så sätter det igång: Så kul och personligt! Nej, det låter förskräckligt! Men oavsett vad som tycks om det musikaliska så nog vill folk veta vilka Philemon Arthur & The Dung egentligen är.

De frågar mej, eftersom jag på 80-talet intervjuade duon till radioserien Skånes rockhistoria. När jag skakar på huvet kommer frågan som är ett påstående: Nog är det bröderna Wiehe? Svar: jämför dialekterna. Då måste väl Ferne (från Risken Finns) vara en av dom? Samma svar: dialekten. Tänk istället Thomas Öberg (Bob Hund) så blir det geografiskt rätt.

Jag är ju inte alldeles ensam om att känna till duons identiteter. Fascinerande att vi som vet lyckats hålla tyst. Man undrar ju också hur det är med grävförmågan hos frågvisa popskribenter. De flesta fakta i målet finns tillgängliga för musikjournalister med hink och spade.

Fler skånska popevergreens:

Olav Gerthel:Vårvisa

Thomas Wiehe:Dansmelodi

Danne Stråhed:När en flicka talar skånska

Torsson:Klippans Centrum

Page:Dansande man

Risken Finns:Du känner väl mig

Problem:Ja vill inte ha

Siw Malmkvist:På vårat fik

Wilmer X:Om en hund mådde så här

Peps:Falsk matematik

Mikael Wiehe:Flickan och kråkan

Bob Hund:Nu är det väl revolution på gång?

Pelle Ossler:Käre lille bror

Bengt Erikssonskulle vilja veta vem han själv är.

bengt@mediaimorronidag.se