Filmrecension: Hyfsat kul terapihumor

Efter att ha tillbringat större delen av sitt liv i Paris återvänder den unga psykoanalytikern Selma till Tunis. Där öppnar hon en mottagning på sin dysfunktionella släkts tak – fast besluten om att ta tag i ortsbefolkningens psykiska problem och att tjäna en hacka på kuppen.

Släkten och kvarterets invånare skakar dock på huvudet. Vad är det här för franska fasoner? Vad ska det tjäna till att älta sina bekymmer? Selma får också tipset att hålla tyst om att porträttet av Sigmund Freud, som hon hänger upp på väggen, föreställer en jude.

Men snart ringlar sig kön ändå hela vägen ner till gatan och en parad av färgstarka knasbollar från grannskapet söker Selmas hjälp i ett obligatoriskt filmmontage.

Den tjusiga damen som driver skönhetssalongen och som bara vill spy på tillvaron. Den deprimerade imamen. Bagaren som drömmer om att kyssa arabiska diktatorer på nätterna. Han som tror att Selma är prostituerad – varför skulle man annars betala per timme för att lägga sig på en soffa?

Terapi på film är kul och filmen utnyttjar friskt kulturkrocken som uppstår när ovana patienter tar plats på schäslongen. Men vänta er inte några djupare sessioner. De flesta av rollfigurerna är knasiga seriefigurer, och även om dialogen är kvick används situationerna mest för att leverera rätt enkla skämt. Det är hyfsat roligt, men draget att göra flabbig buskis om att bagaren egentligen vill vara kvinna känns lite, tja, otidsenligt.

Samtidigt tecknar regissören och manusförfattaren Manele Labidi en tänkvärd bild av tillståndet i Tunisien efter den arabiska våren. Man anar besvikelsen, den vilsna identiteten och den smygande islamiseringen. Och det på ett underhållande och kärleksfullt vis och utan att vi skrivs på näsan.

Golshifteh Farahani är dessutom lysande som Selma. Hon gör en rolig deadpan-kontrast till alla knäppisar och ger samtidigt rollen djup. Varför lämnade hon Frankrike? Var kommer vemodet ifrån? Vad är grejen med hennes hatkärlek till Freud? Det är allt det där som man anar bakom Selmas behärskade och kedjerökande yta som lyfter filmen bortom klichéerna.