Safran Foer: "Vad vi förlorar beror på oss"

Den amerikanska författaren Jonathan Safran Foer skulle ha befunnit sig i Sverige i mars. Men på grund av coronaviruset sitter han hemma i Brooklyn, New York, och gör en telefonintervju, samtidigt som han måste sysselsätta sina två söner.

Skolorna i New York har stängt. Hela länder stänger, och åtgärderna kostar miljontals dollar, konstaterar han.

– Nästan alla jag känner har förändrat sina liv på något vis. Så varför är det så lätt att tro på och agera på grund av det här, när vi har så svårt att göra ens den minsta förändring på grund av klimatförändringarna?

Jonathan Safran Foer har gjort sig känd för att skriva om existentiella ämnen med en personlig, humoristisk prägel. I den nya boken "Det är vi som är klimatet" varvar han filosofi och metaforer med konkreta klimatfakta. Inte förrän efter ett sjuttiotal sidor lanserar han sitt konkreta förslag: vi måste kollektivt dra ned på vår konsumtion av animaliska produkter för att rädda planeten.

– Men boken handlar om mer än jordbruk och klimatförändringar, det handlar om varför det är så svårt att tro på det vi vet.

Safran Foer började skriva i en känsla av att hans handlingar på ett ohållbart sätt gick stick i stäv med hans åsikter. Ett litet frö till boken såddes också när hans föräldrar började vårda hans älskade mormor i hemmet.

– Jag bevittnade vad det är att ta hand om någon, och att stå i skuld i förhållande till allt som har givits dig. Så mycket av teknologin i dag skapas för att få oss att tänka mindre på vår roll i en kedja av orsak och verkan, säger han.

Förr kunde vi prata med jordbrukare och bokhandlare och förstå processerna bakom hur saker skapades, framhåller Safran Foer.

– Nu vill vi bara ha saker, som magiskt dyker upp hos oss, utan kunskap om processens kostnad. Min mormor synliggjorde det för mig.

Jonathan Safran Foer skriver om vad enskilda människor kan göra för klimatet: äta växtbaserad mat, undvika flygresor, leva bilfritt och skaffa färre barn.

– Alternativen är inte att rädda planeten eller att förlora den. Vi kommer att förlora väldigt mycket. Och hur mycket vi förlorar beror på vad vi väljer att göra just nu.

Redan i boken "Äta djur" undersökte han djurindustrin. Han visste att jordbruket och djurhållningen var en stor anledning till klimatkrisen. Boskap är den främsta källan till metanutsläpp, och Jonathan Safran Foer understryker att metan har 34 gånger högre förmåga att hålla kvar värme än koldioxid.

– Jag visste också att jordbruksindustrin har mycket att göra med hur virus och influensor skapas. Det borde man kanske uppmärksamma mer.

Under arbetet med boken konstaterade han förvånat hur stor konsensus det råder bland klimatforskare om skadan av det animaliska jordbruket. Han redovisar den snåriga debatten om hur mycket växthusgaser som det orsakar.

– Väldigt lågt räknat är det 15 procent, och högst 51 procent. Det handlar om vad forskarna väljer att inkludera i beräkningarna. Men det vi vet, som varken är otydligt eller kontroversiellt, är att jordbruket inte bara är en av de största orsakerna till klimatförändringar, utan som klimatpanelen IPCC slog fast i sin senaste rapport: vi har inget hopp om att lösa den här frågan om vi inte förändrar hur vi äter.

Att förändringen kostar vet Jonathan Safran Foer. Valet att sluta äta kött och mejeriprodukter var en stegvis process, där han såg sina matval som en kedja av orsak och verkan snarare än som en identitet.

Numera upplever han ögonblick av klarsyn över vad mänskligheten måste göra.

– Men de andra ögonblicken är fler, då jag bara lever mitt liv och försöker få barnen till skolan, hinna till affären och ringa mina föräldrar. Vardagen gör det svårt att minnas det stora, säger han.

När folk invänder att det är företagen som måste förändras, säger Safran Foer: vi måste alla förändras. Individen är inte isolerad, våra val påverkar andra. Nu väljer också allt fler växtbaserad mat, särskilt de unga.

Han slutar boken med ett "livsbrev" till sina söner, som glöder av överlevnadslust.

– Våra barn kan motivera oss. Men att rädda planeten handlar om att minnas våra skyldigheter mot främlingar. Det finns miljoner undernärda barn på grund av klimatförändringarna. Man måste inte vara förälder för att bry sig. Om vi lyckas känna empati kommer vi att lösa det här.