Svar på supernovans gåta efter 840 år
Sensommaren 1181 siktades supernovan av astronomer i Kina och Japan, som skrev att den lyste lika starkt på himlavalvet som Saturnus och sedan försvann efter 185 dagar.
Under de 840 år som gått har astronomer försökt ta reda på vad deras tidiga kollegor faktiskt såg, eftersom en supernova lämnar spektakulära, svällande, kosmiska kvarlevor efter sig.
En internationell forskargrupp säger sig ha funnit spåren efter denna mystiska stjärnsmäll: en nebulosa, ett oerhört moln av rymdstoft och gaser, i vår galax som stämmer in på parametrarna.
Nebulosan som fått namnet Pa 30 omger en särskilt hett brinnande stjärna som givits namnet Parkers stjärna, enligt studien som publiceras i tidskriften The Astrophysical Journal Letters.
Ljusstark zombie
Stjärnan och nebulosan har tidigare misstänkts vara resultatet av en sällsynt typ av supernova där planeten inte har tillintetgjorts helt utan blivit kvar som en så kallad "zombiestjärna". Det skulle förklara att ljuset på himlen år 1181 var svagt och bestod länge, relativt till andra supernovor.
"Det är den enda företeelsen av sitt slag där vi har möjlighet att studera både den nebulosa som lämnats kvar och den sammanslagna stjärnan, och dessutom ha en beskrivning av själva explosionen", säger Albert Ziljstra, professor i astrofysik vid universitetet i brittiska Manchester och en av studiens upphovspersoner, i ett pressmeddelande.
Nebulosan expanderar med en hastighet av 1 100 kilometer i sekunden, en hastighet som skulle ta en människa från jorden till månen på fem minuter. Enligt astronomernas beräkningar innebär hastigheten och stoftmolnets storlek att smällen som orsakade expansionen skedde för närmare 1 000 år sedan.
Anteckningar från 1181 placerar också stjärnan mellan två kinesiska stjärnbilder, i närheten av den västerländska stjärnbilden Cassiopeia, vilket innebär att både tid och plats stämmer hyfsat överens.
Brahe hittade en
Under det senaste millenniet har supernovor i Vintergatan observerats direkt och förts till protokollet totalt fem gånger: åren 1006, 1054, 1181, 1572 och 1604. Om astronomernas senaste giv stämmer så har alla fem nu fått sin förklaring och kunnat kopplas till sina lysande lämningar.
Det var den skånske (och då danske) vetenskapsmannen Tycho Brahe som upptäckte supernovan som syntes år 1572 från sitt observatorium på Ven. Den senaste, 1604, fick den tyske astronomen Johannes Kepler syn på.
Supernovan som sågs år 1054 gav upphov till den så kallade krabbnebulosan, som är ett av de mest väldokumenterade och studerade objekten på stjärnhimlen.
Fakta: Kan lysa som en hel galax
En supernova är en stjärna som genomgår en enormt kraftfull och ljusstark explosion, som kan innebära dess "död".
Energin som utvecklas vid smällen motsvarar hundra gånger den energi som vår sol producerar under hela dess livstid. Ljuset kan som mest lysa med samma styrka som en hel galax med hundratals miljarder andra stjärnor.
Stora delar av stjärnan slungas ut i rymden i väldiga hastigheter. I samband med supernovautbrottet skapas tyngre grundämnen som sedan sprids i universum. De flesta av alla grundämnen som är tyngre än helium på jorden och i universum anses ha skapats i supernovor.
Stjärnan som har exploderat kan kollapsa och bli ett kompakt objekt, en neutronstjärna, eller ett svart hål. Den kan också förgöras helt. Enligt en hypotes kan delar av den också kvarstå som det som kallas en "zombiestjärna".
Vår sol är för liten för att kunna bli en supernova. En supernovaexplosion inom vår relativa närhet skulle kunna döda allt liv på jorden, men någon sådan bedöms inte vara nära förestående.
Studier av supernovaexplosioner har bidragit till vår förståelse av universums uppbyggnad och expansion, samt till upptäckten av det som kallas mörk materia.
Källa: Nationalencyklopedin, Encyclopedia Britannica
