Viagra Boys vägrar bli placerade i ett fack
Viagra Boys. Förutom erektionsstimulans associeras orden med fördel till basriff, distad sång, saxofon och smuts. Att lyssna på "Research chemicals" eller "Down in the basement" på elva är att få skallen pressad mellan två grizzlybjörntassar tills det börjar krasa – skönt.
Men bara sekunder in på nya ep:n "Common sense" står det klart att det här är en annorlunda upplevelse. Någon har släppt in ett new wave-band i studion.
– Jag älskar Roxy Music. Det hoppas jag hörs i musiken. Men det var inte så att vi tänkte något särskilt med soundet. Vi hade ingen tanke på att göra en poppig 80-talslåt, det bara blev så, säger Sebastian Murphy, sångare i Viagra Boys.
"Kämpar emot sådant"
Han ser ut som en svärmorsdröm, om svärmodern heter Lita Ford. På den senaste samlingen låtar spänner han nya vokalmuskler, både i titelspåret och i avslutande "Blue" som är det närmaste den sortens r'n'b som låter bäst efter solnedgången som Viagra Boys någonsin har kommit.
– Arbetsnamnet på den var "D'Angelo-låten". Jag har aldrig lyssnat på D'Angelo, men visst, säger Murphy.
På de övriga två spåren, "Lick the bag" och "Sentinel Island", är det ett mer igenkännbart Viagra Boys som sparkar in dörrar och framtänder, som för att visa att det fortfarande är samma band som folk har vant sig vid att tugga fradga till.
– Vi har aldrig sagt att vi ska låta på ett visst sätt. Vi kämpar snarare emot något sådant. Det är inte så roligt att lyssna på en punkskiva som fortfarande låter likadant på spår fem, säger Höckert.
Pop och Cave
Basisten nämner namn som Iggy Pop och Nick Cave som exempel på artister med rötter i punken som har lyckats förnyat sig själva och vidgat sin ljudpalett utan att förlora i anseende och bli ointressanta.
– Sedan blir man alltid äldre också, och då är energin inte längre densamma.
