Bidragsfuskets diskreta charm

Med återkommande jämna mellanrum brukar Sverige koras till ett av världens minst korrupta land. Senast var det organisationen Transparency international som utropade Sverige, tillsammans med bland annat Danmark och Nya Zeeland till de länder med minst korruption. I en artikel om saken på websajten e24.se försökte folklivsforskaren Åke Daun förklara svenskarnas höga moral i politik och affärer: "Vi tycker att det är lågt. Det är ett lagbrott. Och korrumperade människor är dåliga människor. Vi har andra moraliska brister: skattefusk och bidragsfusk, till exempel. Men vid korruption går gränsen", fastslog Daun.

Så långt folklivsforskningen, som trots allt gärna sysselsätter sig med myter och vandringssägner.

Verkligheten är lite mer komplex. Förra helgen avslöjade SvD och TV4 en skandal där en politiskt väl förankrad entreprenör med hjälp av organisationen Kvinnoforum under åratal bedrivit en mängd projekt relaterade till jämställdhets- och kvinnofrågor i Sverige och utomlands. Sammanlagt hade hennes organisation under en lång följd av år tagit emot omkring 150 miljoner kronor, varav mycket var skattepengar från Sida, Stockholms kommun och regeringen. Pengarna hade bland annat använts för att driva en friskola i Stockholm för flickor med särskilda behov, kvinnohus i Ryssland och ett aidsprojekt i Zambia. Kruxet var bara att den behjärtansvärda och säkerligen mycket viktiga verksamheten inte tålde närmare granskning. Från skolan i Stockholm, som numera drivs av kommunen, vittnade före detta skolledare, lärare och elever om stora brister och märklig bokföring. I Ryssland visade det sig att verksamheten inte verkade motsvara mängden pengar som gått till projektet. I Afrika visade det sig att man lyckats dubbelfinansiera samma projekt med bidrag från olika håll. Till de smaskiga detaljerna hör också uppgifter om att organisationens ledare anlitat sin man som konsult och attesterat fakturor från den gemensamt ägda firman.

För några år sedan avslöjades i regeringskansliet för att ha lurat staten på miljonbelopp. Bedrägerierna var av enklaste slag: eftersom tjänstemannen var regeringens handläggare och hade till uppgift att rekommendera beslut om bidragstilldelning. Därför var det bara för honom att starta falska projekt, skicka in ansökan och rekommendera sina uppdragsgivare att bevilja ansökan.

Båda fallen är exempel på vad Sydsvenskans Mats Skogkär i en krönika nyligen beskrev som "det bidragsindustriella komplexet" där behjärtansvärda, men kanske inte alltid hundraprocentigt godhjärtade, projekt slinker genom ett välvilligt bidragssystem med minimala kontrollreflexer. Förre vice statsministern Margareta Winberg försökte släta över den uppenbart obefintliga kontrollen av bidragsflödet. Eftersom Kvinnoforum leddes aven "charmerande och övertygande person" var det inte så konstigt, menade Winberg i en intervju till svd.se.

"En charmerande och övertygande person" - ungefär som att skattebetalarna sol-och-vårats och därmed underförstått lite har sig själva att skylla för sin naivitet.

Undra på att Sverige hör till världens minst korrupta länder. Kombinationen behjärtansvärt ändamål, politisk förankring, obefintligt kontrollsystem och personlig vinningslystnad räcker tydligen för att få tillgång till statens många bidragsmiljoner.

I många andra länder hade det krävts ytterligare ett rekvisit: korrupta tjänstemän.