Bortom Bretton Woods

Vad ska vi göra när bankerna är för viktiga för att överlämnas åt marknaden, men marknaden för viktig för att regleras av politiska skäl?

Så skulle man kunna sammanfatta det pågående G-20-mötet i Washington DC. Den akuta frågan om hur den ännu pågående finanskrisen ska lösas lär inte få något direkt svar, möjligen bara antydan till en lösning. För i problemets riktning ligger inte bara den komplicerade frågan om hur den finansiella sektorn ska kunna kontrolleras bättre utan att dess funktioner hämmas eller snedvrids. Den övergripande frågan - och som definitivt inte diskuteras i Washington - är hur en globaliserad internationell finanssektor ska kunna lev vid sidan om en rad nationella, politiska behov.

Wahingtonmötet har ibland liknats vid det så kallade Bretton-Woodsmötet 1943 som bland annat skapade Världsbanken och den internationella valutafonden, IMF. Påfallande skillnader finns: B-W planerades i två år, pågick i tre veckor och omfattade de allierades finansministrar. Wahingtonmötet omfattar utöver USA:s "lame-duck"-president, en rad stats- och regeringschefer från världens 20 viktigaste ekonomier, har ett program som klappats ihop på två veckor och ska avslutas i dag efter tå dagars överläggningar. Det säger sig själv att ett sådant möte måhända leder fram till ett eller annat bombastiskt uttalande. Men frågan hur världens ledare ska tackla alla de problem som uppstår när en allt mer global ekonomi i kris ska samleva med nationella politiska intressen lär förbli obesvarad. Jämförelsen med Bretton-Woodssystemet haltar också betänkligt med hänsyn till att man den gången arbetade fram ett system med fasta växelkurser mellan ekonomier som, särskilt jämfört med idag, var i det närmaste isolerade öar. Valutafonden IMF:s hjälpkassa på 250 miljarder dollar är också minimal i jämförelse med storleken på de räddningspaket som ligger i pipelinen idag; 700 miljarder dollar i USA, 600 miljarder i Kina och nästan lika mycket i EU.

Finanskrisen har brutalt blottlagt hur internationell och världsomspännande världens kreditinstitut blivit i och med globaliseringen. När billiga så kallade sub-primelån i USA har fallerat - trots att de utgjort en rätt liten del av den amerikanska bolånemarknaden och trots att den amerikanska bolånemarknaden blott är en del av landets kreditmarknad som i sin tur är en liten del av den globala - har det dragit med sig banker i USA, Europa och Asien.

En internationella övervakningsmyndighet som bevakar kreditmarknaden verkar vara den enkla och logiska lösningen. Glöm den. För trots att till exempel Islands banksystem strax före kraschen i september representerade ett värde mångdubbelt större än den isländska nationens hela BNP var banksektorn fortfarande föremål för den isländska statens översyn och levde efter dess nationella regler. Så ock i Sverige - trots att till exempel Nordbanken sitter på tillgångas som Sverige som land faktiskt inte har förmåga att kliva in och täcka upp. I den internationella kreditvärlden har nationalstatens fysiska och ekonomiska gränser sprängts för länge sedan.

Ändå insisterar självständiga stater på att själva skriva regelboken och stå som banksystemets väktare. Anledningen är dock mycket enkel - det är de s om får stå för räkningen när systemet hotas. För till skillnad mot till exempel bilindustrin går det inte att överlåta banksystemet till ett konkursförfarande eftersom kris i en bank omedelbart leder till kris i en annan och snart kris i alla.

Detta förhållande gör banksektorn unik och tjänar som argument för att staten måste gå in och rädda systemet innan det kollapsar- baila ut, är begreppet som myntades i september.

om Wahsingtonmötet ska kunna göra anspråk på att vara ett nytt Bretton-Woods måste man därför inte bara komma överens som att skapa ett IMF 2.0 med mångdubbelt större reserver. Man måste också skapa ett tvingande övervakningssystem som överskrider nationsgränserna och som i stället för nu, när nationerna övervakar alla sina banker en och en, ser till hur alla samverkar tillsammans på ett sätt som bidrar till ett stabilare system.

Men det lär vi inte få se.