En dålig idé

Volvo och Saab är så pass bra företag att staten tillfälligt borde ta över dem. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin föreslog i lördags ett tillfälligt statligt bilbyggande. Utöver

det självklara att staten alltid är en olämplig industrialist, är Sahlins resonemang kring de två svenska biltillverkarna motsägelsefullt.

"Tror vi då att Saab och Volvo är såpass moderna, och kan överleva, och tillverka bra, miljömässigt schyssta bilar, då handlar det om att se om staten bör vara med och gå in som ägare tillfälligt, i väntan på att den här krisen vänder. Till och med det tycker jag att politiken måste våga fråga sig", sade Mona Sahlin i Ekots lördagsintervju. Och tillade: " Framför allt tror jag att det ska handla om en tillfällig lösning i så fall, just för att det inte ska vara den här djupa krisen som slår ut Volvo och Saab. Ska de utgå ur marknaden, ska det vara för att deras produkter är dåliga, eller inte efterfrågade, och då kan det ändå vara ett läge där staten, i väntan på att marknaden stabiliserar sig, ser till att det finns en framtid kvar för svensk bilindustri."

Sahlin är heller inte ensam om sin tanke om en statlig svensk bilindustri. Rolf Wolff, rektor för Handelshögskolan i Göteborg, och det avgående kommunalrådet Göran Johansson (s), har tänkt den.

Men om inte den allt tilltagande lågkonjunkturen tar kål på Volvo och Saab, lär ett statligt ägande göra det. För även om idén om en statlig biljätte för tankarna till DDR och den mediokra småbilen Trabant, finns det avskräckande exempel från ekonomiskt mer närliggande håll: Storbritannien. Under 1960- och 1970-talen övertog brittiska staten stolta bilmärken som Jaguar och Vauxhall för att rädda jobb och en industri i kris. Resultatet blev bilar av ständigt sämre kvalitet.

Om inte det engelska exemplet är avskräckande nog, bör Mona Sahlin också påminna sig om den svenska varvskrisen på 1970-talet. Penningstöd och sedan förstatliganden kunde inte rädda en bransch som brottades med dålig lönsamhet och knivskarp utländsk konkurrens. Stödet och övertagandet blev ett gigantiskt resursslöseri när enorma belopp satsades på produkter som inte gick att sälja. För Malmös del innebar den konstgjorda andningen till Kockums att omvandlingen till en modern postindustriell ekonomisk struktur fördröjdes med ett decennium.

Om svensk bilindustri är så bra som Mona Sahlin vill tro, finns heller ingen anledning för staten att ta över. Om den å andra sidan inte är det, finns heller ingen anledning för staten att blanda sig i.

Varvs- och tekoindustrin på 1970-talet fick till slut gå under för att den spelat ut sin samhällsekonomiska roll. Men med stöd och förstatliganden förlängdes krisen och dirigerade dessutom om kapital från mer livskraftiga projekt till olönsamma branscher. På sikt innebär det att färre nya arbetstillfällen skapas.

Det finns ingen anledning att upprepa det misstaget ytterligare en gång.