Ett fall av förfall
Vad gjorde han för fel? Få men stora. Vattenfall är nämligen mindre ett fall av personligt misslyckande än ett fall av politiskt beslutsförfall. Vi har en regering utan en enda person med egen inre kunskap om företagandets reala villkor, om de tillväxtlustens omilda krafter som släpps loss när stora slantar sätts i händerna på kreativa direktörer. En regering som inget vet om ägandets olidliga och oförsvarliga lätthet om man glömmer att tala om vad man vill med själva ägarskapet. Det är där Reinfeldts regering brustit och värst då Maud Olofsson, denna dilettant på näringslivstaburetten.
Häromdagen hade jag ett samtal med miljöpartiets vid sidan om Maria Wetterstrand mest löftesrika politiska begåvning – Gustav Fridolin. Han hade lockat mig till Vittsjö och en manifestation för det klassiska pensionat-samhällets märkliga lilla bibliotek. Han höll ett lysande tal och vid sidan om talade vi en smula politik. Fridolin, som före siste november ska ge besked om han ska kandidera i nästa riksdagsval, satt i konstitutionsutskottet när KU 2003 och 2005 samlade en majoritet att brännmärka dåvarande s-regeringens brist på tydliga direktiv för bl a Vattenfalls uppmärksammade expansion på kontinenten. De borgerliga plus Mp protesterade mot företagets motsägelsefulla manövrer – dels lite småtjusiga storsatsningar på vindkraft och en osäker metod att binda koldioxid i gruvor, dels massiva investeringar i kolkraft och som det skulle snart visade sig kärnkraft. Det stämde inte med den uttalade målsättningen från ägarna/staten att Vattenfall skulle gå i spetsen för svensk omställning till uthållig energiproduktion. KU anmärkte också på oförmågan att följa upp detta extremt lönsamma företag, regeringen nöjd förstås med att pengarna bara forsade in. Samma borgerliga kritiker som då ledde KU och prickade regeringen sitter nu i alliansen och visar samma oförmåga som Göran Persson, stödd av vänstern i riksdagen. Allt detta påminde mig Fridolin om i Vittsjö.
Vattenfall har – för att citera Anders Wijkman på Newsmill – försökt att sitta på två hästar. Ord och handling har inte varit ett. Så gick det som det gick. Det är givetvis inte i svenskt statsintresse med en självspelande firma i Tyskland som kör över sin ägare och riskerar statsbudgeten genom hialösa avtal som handlar om vådorna av ett kärnkraftshaveri på tysk botten. Vad ska vi överhuvudtaget med den nya statskapitalism som rör sig över alla gränser? Kineser i Sverige, svenskar i Tyskland, ryssar i central-Europa…
En enda gång tyckte jag mig förstå George W Bush Jr. Det var när han med sitt veto inhiberade en affär som innebar att ett par amerikanska storhamnar skulle falla i arabisk ägo. Institutioner av central betydelse för ett lands kärn-infrastruktur ska givetvis ägas av folket självt, det vi ömsom kallar skattebetalarna, ömsom staten, dvs oss. Det förstod W Bush. Den hållningen tror jag vi svenskar gillar – därav kärleken till Vattenfall och dessförinnan Televerket och Domänverket. Det jag främst haft emot Josefssons härnadståg på kontinenten är att vårt lilla land via sitt helägda företag uppträtt som vilken skrupelfri spelare som helst på den tuffa privata energimarknaden och gjort kolsmutsiga affärer utan grund i företagets demokratiskt beslutade riktlinjer och via dessa affärer med skattebetalarnas aldrig sinande pengar ( inga emissioner där inte!) dragit in oss i komplicerade juridiska konflikter med en annan stat.
När Vattenfall så drar nesa över det bågula varumärket och samtidigt vansköter så symboliskt laddade institutioner som våra egna kärnkraftverk på hemmaplan då har något gått helt politiskt fel. Byt näringsminister till att börja med! Utse någon som vet vad entreprenörskap och företagsägande går ut på och som ställer sig hundraprocentigt solidarisk till våra utmärkta klimat- och energimål.
Bertil Torekull, publicist och författare, Brantevik
