Gammal kan bli äldst

Signerat: Ola Tedin

Det är faktiskt hyfsat tyst på läktaren i Österportsskolan. Ett par hundra gymnasieelever ska lyssna på junilistans Nils Lundgren och folkpartiets Olle Schmidt. Arrangemanget är skolans första i detta valår 2006. Jag är nyfiken på hur det ska gå. För vad kan en nationalekonom i pensionsåldern och en fyrtiotalist med decennier i partipolitiken bakom sig ha att säga som rimligtvis kan intressera några hundra artonåringar och blivande förstagångsväljare?

Sådana har inte alltid avgjort val. Åtminstone inte till borgerlighetens favör. 1976, när regeringen Fälldin bröt 44 års socialdemokratisk hegemoni var det första riksdagsvalet som även 18-åringar deltog. Efteråt pekade undersökningar på att de tre extra årskullarna, som nästan gjorde antalet förstagångsväljare dubbelt så stort än vanligt, långt ifrån varit avgörande, utan ganska precist avspeglade riksdagens sammansättning före valet. Även ungdomen har tydligen sina konserverande drag.

Inledningen blir också lagom trevande. Lundgren och Schmidt river raskt av varför och hur de kom in i politiken innan de snabbt och vant drar huvudpunkterna i sina respektive partiers program. Efter artiga applåder tar frågestunden vid. först tveksamt och med en del fniss, som ganska snabbt över går till rappt och konkret.

Nationalekonomen Nils Lundgrens svar miner mig om sedan länge glömda föreläsningar i nationalekonomi. Sakligt och utan åthävor står han bakom det lilla cafébordet i gymnasiets cafeteria och broderar på sina svar. Det är jobben, efterfrågan och marknaden - politiken får anstå tills människorna har anställningar och därmed pengar. Jag funderar på om detta ändå inte är vad den genomsnittlige gymnasisten drömmer om att få veta av en blivande riksdagsman. Schmidt känns däremot mer hemtam och van. Han rör sig ivrigt ett par steg mot publiken, ger exempel från sitt eget liv och familj.

På min fråga om han tror att artonåringar tror att ett parti bestående av idel medelålders manliga höginkomsttagare har någonting att säga dem svarar Lundgren otvetydigt ja.

Det visar sig också att den grupp ungdomar YA:s reporter Fredrik Sjöstrand mötte efter arrangemanget konstaterade just detta. I deras ögon var Lundgren saklig och intressant. Schmidt, som flera gånger återkom till de egna barnen i publikens ålder, hade däremot inte imponerat. Farfar Lundgren var alltså klart mer intressant än pappa Schmidt.

Även om underlaget är klart ovetenskapligt och det är lång, lång väg kvar till valet den 17 september undrar jag om det ändå inte är så att jag sett en glimt av junilistans framgångsrecept i aktion.

Före EU-valet sommaren 2004 var partiet så gott som uträknat i opinionsundersökningarna. Med över 14 procent av rösterna blev partiet tredje största efter socialdemokrater och moderater.

I dag ligger junilistan under två procent i mätningarna - ointagligt långt under riksdagens fyraprocentsspärr, kan tyckas.

Att döma av en del av reaktionerna på Österportsskolan i går är det dock för tidigt att döma ut junilistan.

Farfar Lundgren verkar ha tumme med den uga väljarkåren.